Folk som inte fattar hur man ska bete sig i en kyrka

Jag läste den här artikeln i Dagen om ett hårdrocksband som spelat in en musikvideo i en kyrka utan att fråga kyrkoherden, och jag fylls av nostalgiska minnen.

Jag ser tillbaka på när jag själv brukade invadera min bys kyrkbyggnad om somrarna.

Jag spelade på flygeln och på orgeln, lekte med kyrkklockan (undra om nån hörde att den stod och klingade på random vissa dagar?), klättrade upp i kyrktornet och slog upp luckorna och satte mig där och skrev med utsikt över skogarna.

Ibland tog jag med mig min lillasyster och vi skrev högtidliga tal som inte var särdeles kristliga, tal som vi sedan ropade ut från talarstolen i allvarlig ”präst-ton”. Vi intog sakristian, skådade prästklädseln, och så sprang vi omkring mellan bänkraderna som vilda babianer. Hade vi haft rökmaskiner och ett hårdrocksband så hade vi högst sannolikt även spelat in en musikvideo.

Kyrkbyggnaden i Latikberg var som mitt andra hem om somrarna. Utöver de gånger min lillasyster var med så var kyrkbyggnaden en plats där jag fick vara själv. Att det skulle finnas en Jesus också hade jag inte den blekaste minsta aning om, trots alla psalmböcker och avbildningar som fanns där på honom (när jag såg Jesus hänga på korset så tänkte jag ungefär: vad är det för fel på människor som hänger upp sånt här på väggen??).

För inte får man sug efter Jesus och förlåtelsen etc bara för att man invaderar en kyrka, särskilt inte om man jagas ut därifrån av vaktmästare/församlingsmedlemmar/präster/kyrkoherdar (hehe).

Det är klart att man inte ska invadera kyrkor. Så jag vill inte tynga stackare som nödgats jaga ut folk. Men jag bara måste säga att jag känner sån himla värme för människor som inte fattar eller struntar i hur man ska bete sig i en kyrkbyggnad. Människor som kommer dit och stör och som inte förstår när man bör sitta eller stå eller varför prästen klär sig i bordsduk. Jag känner så för er att jag knappt vet vad jag ska ta mig till (inser jag i skrivandes stund).

Ni som ser denna bild och tänker: vad håller de på med?  Ni som gnuggar er i ögonen och zoomar in och undrar: Är det en svensexa?

Åh vad jag önskar att ni också skulle ta emot Jesus ordentligt och komma till kyrkorna och röra om lite där. Sveriges kyrkbyggnader skulle verkligen behöva er undrande närvaro. Min kyrka är bra på många sätt, men det vore så fett nice med fler nyfrälsta kristna där som inte varit kristna ett helt liv (och då menar jag absolut inte att det är nåt fel på de som varit kristna i ett helt liv, men det skulle ändå vara nice med fler nya). Människor som är vilsna i den här kulturen.

Till er som känner er obekväma och udda i de kyrkbyggnader ni besökt, ni som inte känner er tillräckligt ”heliga”, ni som inte vet om eller när ni ska sitta eller stå, och som tycker att kyrkbesök känns som en krystad teater som ni inte kan manuset till, som att människor ser fel med er, vill jag säga sju saker:

1. Grejen med kristendomen handlar inte om kyrkobyggnader och dess interiör och att kunna ett manus utantill osv. Den handlar inte heller om symbolisk klädsel eller till synes vördnad för broderade servetter (för det är bara till synes, oftast, hoppas jag).
2. Grejen med kristendomen är inte att vara fri från sina tyngder INNAN man blir kristen. Det sker medans. Det är ju det som är poängen.
3. Grejen med kristendomen är Jesus, och att bjuda in och ta emot honom i sitt hjärta. Att erfara och erkänna att man behöver honom. Detta är inte på något sätt beroende av vare sig byggnad, manus, rekvisita eller utsmyckade textilier. Inbjudandet och  mottagandet av Jesus kan ske var som helst, och på ett språk och med ord som just du förstår. För mig skedde det hemma i lägenheten.
4. Grejen är att genom Jesus få personlig gemenskap (vilket innebär att hålet på insidan fylls igen) med vår fina goda levande och personlige Gud YHVH (han kallar sig YHVH i Bibeln, men tyvärr tycks det ha glömts bort hur det uttalas, vilket är så himla weird).
5. Grejen är att få syndernas förlåtelse och att få börja om från början, som ett nyfött barn. Vem har inte önskat det ibland, att få börja om på nytt? Så härligt att det är möjligt.
6. Grejen är att få hjälp genom Jesus att själv förlåta andra för allt som de har gjort mot en genom livet (alltså inte ”glömma och gå vidare”, ”sluta tänka på” eller annan slags låtsasförlåtelse, utan förlåta, på riktigt, bli förlöst från det för alltid),
7. att lära sig att göra och älska som Jesus, med Jesus som ständigt närvarande lärare och stöd.

Då kan man kanske undra att vad gör man som ivrig sökare om det inte är säkert att man som ny och oviss får hjälp att hitta in i sin egna relation med Jesus när man söker sig till en kyrka?
Jag säger att vågar du och vill så testa för man vet ju aldrig. Man kan bli rätt överraskad. En kyrka som till synes verkar ointresserad av att släppa in nya och berätta hur man kan ta emot Jesus i sitt liv etc kan visa sig dölja oväntat mjuka delar där under. Många kyrkor är som dolda skatter gömda helt öppet verkligen. Ett tips kan vara att fråga nån ”kan du hjälpa mig att be för att ta emot Jesus i mitt liv?”. Annars så kan du ju faktiskt alltid fråga Jesus själv om ledning att hitta till din församling, även om du inte är frälst än. Han kommer på nåt.

Hm vet inte hur jag ska avrunda det här inlägget så jag avslutar det bara så här.