Betraktelser · Bibeln · Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Kyrkoliv

Var det inte lite fräckt av Jesus att dö för oss utan att vi ens bett om det? #stillaveckan #påsk

Just nu pågår stilla veckan. Det är kristet och ett uttryck som jag inte har så jättebra koll på… Nej jag har inte fått kläm på det här med högtidsdagarna än. Jag är ingen traditions-högtids-människa ens nu med Helige Ande på insidan. Julen är jag högst skeptisk till (den är verkligen ingen favorit) och så finns det hur många kristna röda dagar som helst som jag inte ens vet innebörden på, men påsken har jag lite koll på i alla fall! Påsken har alltid varit min favorithögtid, även om det förr enbart handlade om att jag gillar färgen gul, kycklingar och söta barn med överdrivet rödsminkade kinder.

Skärtorsdan är i alla fall dagen då Jesus åt sin sista måltid med lärjungarna. Efter det ändras allt.

Känner mig sorgsen inför långfredan. Är det nåt jag verkligen har svårt för så är det att bli allmänt åtlöje och att bli hånad och retad av andra människor. Att bli ansedd som lite sämre på att tänka och lite allmänt dum i huvudet. Jag har nog svårt att tänka mig nåt värre än att nån vars åsikt jag bryr mig om tittar på mig, himlar med ögonen och skakar besviket på huvudet. På långfredan får Jesus utstå allt det där som jag skyr mest i enorma mått. Utan att klaga, försvara sig och utan att höja rösten så låter han det hända honom. Och han gör det av kärlek till mig (och alla andra).

Man tänker att för Gud är det väl enkelt att göra en sån sak, men man får inte glömma att Jesus fick utstå allt det där som människa.

Innan jag blev frälst så tyckte jag alltid att det var så onödigt att Jesus dog för mig. Jag tyckte att han hade väl kunnat få gå fri och leva sitt egna liv, för mig gjorde det ju faktiskt ingen skillnad, trodde jag. För jag hade så svårt att se att nåt sånt skulle kunna ha nån inverkan på mig. Eller hur? Du som läser det här och som inte är frälst, visst verkar det konstigt att nån dör för en, utan att man ens bett om eller begärt det?

aldrig bett honom gora

Faktiskt tyckte jag att det var fräckt att Jesus bestämde sig för att dö för människor som inte ens bett om det och göra värsta grejen av det. Snacka om att göra sig själv till offer och få människor att känna sig skyldiga. Jag har alltid känt viss värme för Jesus för visst är det nåt med honom som är väldigt svårt att ogilla även om man inte tror på honom, men ändå så var han en sån stor obegriplig kuf. Ödmjuk och snäll på ett sätt som går att begripa i ena stunden, för att i andra låta en kvinna tvätta hans fötter med hår och tårar (jag tyckte inte att det verkade ödmjukt, för då förstod jag inte över huvud taget vad hennes tårar och kärlek till honom grundade sig i) eller säga saker som ”jag kommer inte med fred, jag kommer med svärd” (va?? jag fattade inte det här heller).

Och det är sant att jag bad inte om hans död. Men den dagen jag faktiskt bad om det, den dagen jag sa till honom att jag behöver det han gjorde på korset, den dagen fick jag förstå att han faktiskt gjorde det för mig. För 2000 år sen. När jag inte ens var där. För mig, för att jag ska få vara fri.

Ja jag kan inte förklara vad som hände på korset den där dagen i Jerusalem för tusentals år sen. Men jag vet att det var på riktigt och att jag har Jesus att tacka för mitt liv.

Så även fast jag känner mig sorgsen inför långfredan så måste jag säga att långfredan har blivit lite av en favoritdag på året.

Jag hoppas ni har en fin påsk hur ni än väljer att fira den. Och jag vill uppmuntra er att ni som inte tror ändå ägnar en tanke åt Jesus och vad det här svårförklarliga som hände på Golgata (platsen för korset) kan betyda. Hur kan en Gud som påstås vara helt igenom god, genomsmart, genialisk och kärleksfull vilja göra en så konstig sak? Hur hur kan nån som anses vettig genomföra det utan att klaga? Var han hjärntvättad? Galen? Och hur kan man tro på det som hände? Hur kan man påstå att det har betydelse år 2018?

Ha det bäst!

 

Bilder · depression · Illustrationer · Jesus · på Sonja · Psykisk ohälsa

Könsförvirring, uppfostran och hur jag hittade hem i min egna kropp

Jag läste det här inlägget hos Natashja Blomberg där hon skriver om kön och uppfostran, och jag började skriva en kommentar men känner att jag postar ett inlägg i stället. Det har kanske inte så himla mycket med hennes inlägg att göra men det är ett ämne som jag burit på ett tag.

Jag har varit könsförvirrad i nästan hela mitt liv. Det var inte kul alls. Jag är inte det längre utan när jag tog emot Jesus hände nåt som gjorde att det där la sig till rätta inom mig. Det här var egentligen bara ett symtom på Det Stora Problemet, men i 30 år skulle jag säga att jag var könsförvirrad. Över huvud taget förvirrade det här med kroppen mig. Det var som att kopplingen mellan kropp och medvetande (eller vad man nu kallar det, själ?) på något sätt inte satt ihop. Jag kunde sitta och titta på min hand och vifta med den och tänka ”är det här verkligen min hand?”.

Men jag vet inte vad uppfostran spelade för roll i detta. Jag var ju förvirrad även fast jag växte upp könsstereotypt och hade alla ramar man kan tänka sig för att jag ”borde” ha hittat in i rätt könsidentitet. Jag VILLE snagga håret men fick inte eftersom jag var tjej. Jag VILLE skruva i garaget så som min bror fick men fick inte för jag var tjej. Jag VILLE vara stjärngosse i luciatåget men fick inte, för tjejer är tärnor. Jag uppmuntrades inte att bryta könsnormer men jag gjorde det ändå, och inte sällan med motstånd från omgivande struktur.

Det där var för mig nåt inre som ville ut – inget utifrån som nån försökte lägga på mig eller leda in mig på genom uppfostran. 

Jag önskade länge att jag var kille och inombords har jag inte ”känt mig” som tjej. Det här var djupa, genuina känslor.

konsforvirrad

Därför blir jag irriterad när jag hör människor kritisera hela könsförvirringsrörelsen med att det har blivit ”trendigt” och att ökad förvirring skulle bero på nåt mode eller för att föräldrar tar på sina pojkar rosa kläder. Det här är inte ett simpelt mode. Det här handlar inte om vilka leksaker som erbjuds till ett barn. Det här var något som jag kämpade med i hela mitt liv och att förminska det till något ytligt trams är en skymf. När jag började höra om att könet inte ligger i vilket fysiskt kropp man har utan att kön är oberoende och ”flytande” blev jag jätteglad för det var ju precis så jag känt så länge utan att ha haft ord för det.

Det jag fick höra var alltså ord som beskrev saker som jag redan kände på insidan. Det var inte ord från utsidan som ändrade mitt inre.

Nu vet jag att jag är kvinna. Jag har aldrig varit mer rotad och tillfreds med det faktumet än vad jag är nu. Jag vet hur hatad frasen ”Gud skapade oss som kvinna och man” är i vissa kretsar men det är sant. Han gjorde det. Han skapade oss som kvinnor och män och det är ingenting som vi kan göra åt den saken. Men jag förstod inte den sanningen – kunde inte förstå den sanningen? – förrän jag fick en personlig relation till Honom och han fick min tillåtelse att hjälpa mig och reda ut mig och visa mig hans sätt.

Och för mig att få landa i det har betytt jättemycket. Själen har fått ett nytt lugn, inte bara genom att den har fått landa i Guds famn utan för att själen och kroppen har förts ihop. Förut var de nämligen inte det, de var åtskilda och delvis i konflikt med varandra. Jag tyckte att kroppen, om jag ska uttrycka mig krasst, var som ett fängelse och det inre som strävade och längtade efter frihet kändes begränsat av kroppens tyngd och tillkortakommanden.

ungefarsaharr

Nu sitter de ihop och jag vet att de hör ihop och inte står i konflikt. Jag är en trasig person som har blivit lite mera hel. Lite mera lagad och lite mindre splittrad. Varför det hände just mig och varför det var så enkelt för mig att sluta känna förvirring över mitt kön vet inte jag. Men jag är väldigt glad för det.

Jag har dragit mig för att skriva om det här. Jag är rädd för att göra någon upprörd. Jag vet vilken glädje det är att få sina känslor bekräftade såsom HBTQ-rörelsen bekräftar såna här känslor. Hur fantastiskt det kan kännas att efter att kanske ett helt liv ensam med sina tankar – få höra att man inte är ensam. För inte pratade jag med någon om det här. Jag menar… jag försökte ibland. Jag gav hintar. Men… nej. Det var inte många som visste att jag kände så här.

Förutom några som läste det här inlägget kanske (som jag rasslade fram när jag var 29…).  Eller som läst Fi:s (partiets) antologi ”Det händer nu”, där jag var med och har skrivit kort om samma sak.

Och jag vet hur arg man kan bli när nån kommer och ifrågasätter ens känslor eller förminskar ens känslor till något trams. Det här är inget ”trams”. Ingen ”hittar på” sånt här för att trassla till något som ”egentligen är okomplicerat”. Man känner inte att det inre står i konflikt med det yttre för att man vill ha krångel. Det man vill och längtar efter är att bli förstådd och kanske även få anses och känna sig normal. Och eftersom man inte kan ändra sitt inre så försöker man ändra omvärlden. För man vill att omvärlden och ens inre ska höra ihop. Klyftan skaver ju och gör ont! Man vill passa in och vara förstådd och accepterad, man vill slippa hån och förlöjliganden, man vill bli fri från smärtan, eller hur?

Jag kan säga att jag bad aldrig Jesus att ta bort min könsförvirring. Visst mådde jag dåligt när jag bjöd in honom, men inte visste jag att min könsförvirring var ett symtom på det som fick mig att må så dåligt. Jag trodde vid tiden för min bön om hjälp att jag var inne på något sant när det kommer till det här med könsidentitet och hur den kan flyta och vara lite hipp som happ. Jag trodde att jag var på rätt väg. Jag trodde att hela världen var på rätt väg när det kom till det här. Med facit i hand så förstår jag att det inte var så.

Men precis som jag skrev tidigare om att min könsförvirring strömmade inifrån och ut – så var det här något som bara kunde ändras genom att gå till kärnan av problemet. Och det var det Jesus gjorde – efter min tillåtelse. Jag gav ju honom makten över mitt liv och han helade och förvandlade mitt inre när han tog sin boning där, på sätt jag aldrig hade kunnat förutspå i förväg.

Så som sagt – jag tror inte att uppfostran har så himla mycket inflytande på en persons könsidentitet. Jag tror att könsförvirringen som vi ser i samhället idag är något djupt andligt som ligger i tiden och att de som inte lever nära Gud lätt plockas upp och blir en del av den här gränslösheten. Ta bort Gud – och såna här saker kommer som naturlig konsekvens.

Det är egentligen oundvikligt för tiden vi lever i. Vi lever i en laglös tid. Och med laglös menar jag inte att man springer omkring på gatan och skjuter hejvilt omkring sig med revolvrar utan Bibliskt sett är laglöshet att ersätta Guds ordning och vilja med en ”egen ordning och vilja” som man av olika orsaker tycker känns/verkar rimligare.

exempel4

Jag har tyckt att alla dessa tre påståenden har varit rimliga.

Men för det tror jag inte att uppfostran är irrelevant. Det hjälper definitivt inte barn att lära dem att fysiska kön inte spelar nån roll eller är oviktiga och att man ”är sin känsla” och kan bestämma sitt kön eller vad det nu kan vara. Att försöka anpassa hela samhället efter den här förvirringen tror jag är ännu värre.

Och snälla, blanda inte ihop det här med att jag skulle vara emot rannsakande och ifrågasättande av rådande könsroller/normer. Där har vi en hel del saker som kan och bör ändras och det är viktigt.

Laglösheten går i alla fall inte att minska genom att förlöjliga eller förminska människors känslor och upplevelser till något som de kan ändra på bara genom att skärpa sig. Det här är känslor och upplevelser som inte går att ändra genom att man ”skärper sig”, på samma sätt som det inte går att ”välja glädje” när man mår dåligt eller ”bestämma sig för att bli rik” om man är fattig. Det här är något som sitter djupt djupt inom människor och bara någon som når riktigt djupt kan hjälpa dem. Men det kräver att de själva vill ha och söker den hjälpen.

Så vad kan vi som kristna göra? Lyssna på folk, tycka om dem så som Gud tycker om dem, ta deras känslor på allvar, berätta för dem om Jesus och vem han är och vad han gjort och gör för oss, och be för dem. Ja och så inte gå med på lögnen att ”kön är flytande” och andra gränslösa villfarelser, för man kan ta någon på allvar utan att bekräfta felaktiga världsbilder. Att stå upp för att det Gud faktiskt har en ordning är viktigt även om det ibland gör ont i öronen på den som hör. Gud sätter inte in fel medvetande/själar i fel kroppar som om han vore nån som somnat till vid rullbandet på fabriken. He doesn’t work that way. Det är världen som splittrar oss och plockar isär och dödar oss inifrån och ut, inte han.

Allmänt · Bilder · Skärmdumpar

När trevliga personer har gjort hemska saker

Jag läste den här artikeln om en präst som utnyttjat konfirmander sexuellt och som nu får arbeta med konfirmander igen, helst som om ingenting har hänt. Det tycks som att arbetsgivarna i den nya församlingen tycker att frågorna och funderingarna om mannen ifråga är både påträngande och obekväma, ja kanske till och med orättvisa? Och jag undrar hur de resonerar och vad de har för kunskap om sexuella förövare/förövare i allmänhet.

Män som manipulerar och utnyttjar kvinnor, ungdomar och barn är inte dåliga på att inge förtroende. De är inte dåliga på att vinna människors tillit. Tvärt om så är det något som de i regel är väldigt bra på, ja man skulle kanske till och med kunna kalla dem för proffs. Jag tycker att det är så fruktansvärt omdömeslöst att ange en persons förmåga att inge förtroende som ett bra skäl att lita på någon i ett sånt här läge.

prest

Förstår de inte att det förmodligen var hans charm som gjorde att tjejerna ifråga släppte honom nära inpå livet från första början. Det är ju så det fungerar. De förstår hur man får människor (även vuxna män),  att tycka om och lita på dem.

Men det där inre giftet, det sexuella begäret, det får knappast överordnader, beslutsfattare och kollegor känna av och se eftersom de inte är, ptja, ungdomar i en slags beroendeposition till exempel.

Jag är all in för förlåtelse och andra chanser. Människor kan förändras och det händer ständigt, och jag tror verkligen på förvandlingens kraft. Mördare, våldtäktsmän och pedofiler kan befrias från sina begär och omvända sig och avstå återfall för resten av sina liv, det tvivlar jag inte en sekund på.
Men lika lite som man bör låta en befriad och omvänd pedofil arbeta och verka bland barn så bör man inte slänga samman en charmig karl med en historia att ge efter för gravt omoralisk sexuell synd bland en massa unga konfirmander. Det är inte schysst mot vare sig honom, som har en erkänd svaghet på just det området i just den miljön och som kommer dömas strängare än andra eftersom han är lärare – eller ungdomarna som ska vara trygga och lära sig det viktigaste som finns – vem Gud är.

”Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom.” – Jak 3:1

Jag menar är han så trevlig som de nya arbetsgivarna säger att han är så kommer det ju garanterat finnas flickor som söker sig till just det som arbetsgivarna gillar och som så väl går att se hos honom bara man kastar en kopp och en kaka åt hans håll. Eller tror arbetsgivaren att han var kafferepets stora obehag år 2008 när han utförde övergreppen? Att om man hade tagit en fika med honom då så hade man minsann sett i hans ögon och hört på hans röst och sett på hans kroppsspråk att han hade tänkt utnyttja några konfirmander sexuellt under några års tid?

”Men man måste ju förlåta” kan man ju tänka. ”Hur länge ska en människa behöva bära gamla synder”. Ja synderna är inte vårt ansvar att plocka bort, det är Jesus ansvar och det är något som sker inom personen, och man kan faktiskt förlåta en människa och ge den personen fler chanser utan att för den sakens skull slänga in den i situationer som tidigare inneburit enorm fara för både personens egna själ och andras. En fortsatt fysisk begränsning från frestande inslag kan vara till enorm välsignelse och stöd för en persons fortsatta vandring i helgelse med Gud. För att inte tala vilken välsignelse det är att som ung få växa upp utan sexuella flåsanden från ungdomsledare i kyrkan som är där för att leda människor till Jesus och det eviga livet. Jag mår illa när jag tänker på alla människor som har sökt sig till kyrkan och blivit illa behandlade av dåliga Gudsfrånvända ledare.

Nu vet jag inte vad Gud har för plan för just den här prästen. Men jag tänker mig att om han nu är genuint omvänd från sina problem så vore det väl bättre om han arbetade med män som har problem med sexuell synd och som är slavar under sin lust? Det finns gott om såna män i samhället och de behöver hjälp ASAP. Läget är akut.

Jag antar att det som stör mig mest med den här historien är den återkommande övertron på charm. Visst, det är hemskt att en person som är rolig, snäll. varm och som kan säga de rätta orden kan bete sig ruttet i en annan situation, med en annan människa. Men nu är det så det är och har varit i alla tider och i de fall där någon har vågat larma och förövaren dessutom har erkänt så kan det vara på sin plats att inte skaka av sig det som om det inte är något värt att ta hänsyn till för allas bästa. Även fast 10 år har passerat.

Nä jag undrar hur de kommer att göra i den här församlingen och jag undrar om de har kommit på något bättre att trygga föräldrar och konfirmander med än det faktum att prästen ifråga är lätt att fatta tycke för och lita på.

Allmänt · Bilder · Familjeliv · Vardag

Historien bakom bilden

historybehindpicNär äldsta barnet var liten hängde jag en himla massa på Kastalakyrkan/Församlingshemmet och deras öppna förskola. Ni skulle ha sett min skräck första gången som jag stegade in på ett möte där. Alla föräldrarna satt i en ring och sjöng ”det lilla ljus jag har” och jag trodde att jag hamnat i en grupp av religiösa galningar som skulle diskriminera mig när de såg att jag 1. hade barn (det var därför jag var där) och 2. saknade vigselring. Därför satte jag hastigt en annan ring på vänster ringfinger i ett försök att dölja min syndiga status och för att skydda mig själv och mitt älskade oskyldiga barn från dessa vilda kristna blodtörstiga bestar som nu satt där som hungriga varulvar och sjöng om att inte sätta sitt ljus under skäppan. Vad hade jag försatt oss i för elände. Jag ångrade djupt att jag gått dit.

Mycket snart upptäckte jag att man bara sjöng, lekte med lera och åt torra riskakor där. Skönt.

En gång om året brukade de hyra in en fotograf till öppna förskolan för fotografering av de näpna småbarnen. Men detta år hade det varit fint väder och fotografen, som passat på att grilla, hade råkat hälla lite för mycket bränsle på elden. Brännskador täckte som konsekvens hans händer och sjukskrivningen var ett faktum. Därför hade de hyrt in en ersättare – en kvinna som inte var så van med barn skulle det visa sig.

Minns när jag kom in till kvinnan med min då ca 11-månaders dotter. Inne i rummet (som jag nu vet är kyrkans bönerum) hade hon inrett med en kista med en fårfäll på som det var tänkt att mitt barn skulle sitta på medan hon blev fotograferad. En rätt hög kista (obs ej en likkista, en annan slags kista).

Jag: Hm, jag tror inte att min dotter kan sitta på den där kistan.
Fotografen: Va? Varför då?
Jag: Hon trillar nog ner då, hon är inte så stabil..
Fotografen: [ledsen blick, mungiporna neråt, medkännande blick]: Mnåh, är hon förlamad?

Jag minns att jag skrattade okontrollerat och fick fram att nä, hon är knappt ett år gammal. Och så tog vi fotot.

IMG_0158

Som ni ser är tröjan lite sned på henne på kortet. Det är för att jag sitter bakom och håller henne på plats i tröjan medan fotografen tar fotot.

Jag tänker på just detta fotot som förlamad-fotot.

Så, nu vet ni historien bakom!

IMG_0160

(och det skulle dröja 9 år innan jag beträdde samma kyrkas lokaler som oväntat och förvånad nyförlöst kristen)