Jag läste det här inlägget hos Natashja Blomberg där hon skriver om kön och uppfostran, och jag började skriva en kommentar men känner att jag postar ett inlägg i stället. Det har kanske inte så himla mycket med hennes inlägg att göra men det är ett ämne som jag burit på ett tag.
Jag har varit könsförvirrad i nästan hela mitt liv. Det var inte kul alls. Jag är inte det längre utan när jag tog emot Jesus hände nåt som gjorde att det där la sig till rätta inom mig. Det här var egentligen bara ett symtom på Det Stora Problemet, men i 30 år skulle jag säga att jag var könsförvirrad. Över huvud taget förvirrade det här med kroppen mig. Det var som att kopplingen mellan kropp och medvetande (eller vad man nu kallar det, själ?) på något sätt inte satt ihop. Jag kunde sitta och titta på min hand och vifta med den och tänka ”är det här verkligen min hand?”.
Men jag vet inte vad uppfostran spelade för roll i detta. Jag var ju förvirrad även fast jag växte upp könsstereotypt och hade alla ramar man kan tänka sig för att jag ”borde” ha hittat in i rätt könsidentitet. Jag VILLE snagga håret men fick inte eftersom jag var tjej. Jag VILLE skruva i garaget så som min bror fick men fick inte för jag var tjej. Jag VILLE vara stjärngosse i luciatåget men fick inte, för tjejer är tärnor. Jag uppmuntrades inte att bryta könsnormer men jag gjorde det ändå, och inte sällan med motstånd från omgivande struktur.
Det där var för mig nåt inre som ville ut – inget utifrån som nån försökte lägga på mig eller leda in mig på genom uppfostran.
Jag önskade länge att jag var kille och inombords har jag inte ”känt mig” som tjej. Det här var djupa, genuina känslor.
Därför blir jag irriterad när jag hör människor kritisera hela könsförvirringsrörelsen med att det har blivit ”trendigt” och att ökad förvirring skulle bero på nåt mode eller för att föräldrar tar på sina pojkar rosa kläder. Det här är inte ett simpelt mode. Det här handlar inte om vilka leksaker som erbjuds till ett barn. Det här var något som jag kämpade med i hela mitt liv och att förminska det till något ytligt trams är en skymf. När jag började höra om att könet inte ligger i vilket fysiskt kropp man har utan att kön är oberoende och ”flytande” blev jag jätteglad för det var ju precis så jag känt så länge utan att ha haft ord för det.
Det jag fick höra var alltså ord som beskrev saker som jag redan kände på insidan. Det var inte ord från utsidan som ändrade mitt inre.
Nu vet jag att jag är kvinna. Jag har aldrig varit mer rotad och tillfreds med det faktumet än vad jag är nu. Jag vet hur hatad frasen ”Gud skapade oss som kvinna och man” är i vissa kretsar men det är sant. Han gjorde det. Han skapade oss som kvinnor och män och det är ingenting som vi kan göra åt den saken. Men jag förstod inte den sanningen – kunde inte förstå den sanningen? – förrän jag fick en personlig relation till Honom och han fick min tillåtelse att hjälpa mig och reda ut mig och visa mig hans sätt.
Och för mig att få landa i det har betytt jättemycket. Själen har fått ett nytt lugn, inte bara genom att den har fått landa i Guds famn utan för att själen och kroppen har förts ihop. Förut var de nämligen inte det, de var åtskilda och delvis i konflikt med varandra. Jag tyckte att kroppen, om jag ska uttrycka mig krasst, var som ett fängelse och det inre som strävade och längtade efter frihet kändes begränsat av kroppens tyngd och tillkortakommanden.
Nu sitter de ihop och jag vet att de hör ihop och inte står i konflikt. Jag är en trasig person som har blivit lite mera hel. Lite mera lagad och lite mindre splittrad. Varför det hände just mig och varför det var så enkelt för mig att sluta känna förvirring över mitt kön vet inte jag. Men jag är väldigt glad för det.
Jag har dragit mig för att skriva om det här. Jag är rädd för att göra någon upprörd. Jag vet vilken glädje det är att få sina känslor bekräftade såsom HBTQ-rörelsen bekräftar såna här känslor. Hur fantastiskt det kan kännas att efter att kanske ett helt liv ensam med sina tankar – få höra att man inte är ensam. För inte pratade jag med någon om det här. Jag menar… jag försökte ibland. Jag gav hintar. Men… nej. Det var inte många som visste att jag kände så här.
Förutom några som läste det här inlägget kanske (som jag rasslade fram när jag var 29…). Eller som läst Fi:s (partiets) antologi ”Det händer nu”, där jag var med och har skrivit kort om samma sak.
Och jag vet hur arg man kan bli när nån kommer och ifrågasätter ens känslor eller förminskar ens känslor till något trams. Det här är inget ”trams”. Ingen ”hittar på” sånt här för att trassla till något som ”egentligen är okomplicerat”. Man känner inte att det inre står i konflikt med det yttre för att man vill ha krångel. Det man vill och längtar efter är att bli förstådd och kanske även få anses och känna sig normal. Och eftersom man inte kan ändra sitt inre så försöker man ändra omvärlden. För man vill att omvärlden och ens inre ska höra ihop. Klyftan skaver ju och gör ont! Man vill passa in och vara förstådd och accepterad, man vill slippa hån och förlöjliganden, man vill bli fri från smärtan, eller hur?
Jag kan säga att jag bad aldrig Jesus att ta bort min könsförvirring. Visst mådde jag dåligt när jag bjöd in honom, men inte visste jag att min könsförvirring var ett symtom på det som fick mig att må så dåligt. Jag trodde vid tiden för min bön om hjälp att jag var inne på något sant när det kommer till det här med könsidentitet och hur den kan flyta och vara lite hipp som happ. Jag trodde att jag var på rätt väg. Jag trodde att hela världen var på rätt väg när det kom till det här. Med facit i hand så förstår jag att det inte var så.
Men precis som jag skrev tidigare om att min könsförvirring strömmade inifrån och ut – så var det här något som bara kunde ändras genom att gå till kärnan av problemet. Och det var det Jesus gjorde – efter min tillåtelse. Jag gav ju honom makten över mitt liv och han helade och förvandlade mitt inre när han tog sin boning där, på sätt jag aldrig hade kunnat förutspå i förväg.
Så som sagt – jag tror inte att uppfostran har så himla mycket inflytande på en persons könsidentitet. Jag tror att könsförvirringen som vi ser i samhället idag är något djupt andligt som ligger i tiden och att de som inte lever nära Gud lätt plockas upp och blir en del av den här gränslösheten. Ta bort Gud – och såna här saker kommer som naturlig konsekvens.
Det är egentligen oundvikligt för tiden vi lever i. Vi lever i en laglös tid. Och med laglös menar jag inte att man springer omkring på gatan och skjuter hejvilt omkring sig med revolvrar utan Bibliskt sett är laglöshet att ersätta Guds ordning och vilja med en ”egen ordning och vilja” som man av olika orsaker tycker känns/verkar rimligare.
Jag har tyckt att alla dessa tre påståenden har varit rimliga.
Men för det tror jag inte att uppfostran är irrelevant. Det hjälper definitivt inte barn att lära dem att fysiska kön inte spelar nån roll eller är oviktiga och att man ”är sin känsla” och kan bestämma sitt kön eller vad det nu kan vara. Att försöka anpassa hela samhället efter den här förvirringen tror jag är ännu värre.
Och snälla, blanda inte ihop det här med att jag skulle vara emot rannsakande och ifrågasättande av rådande könsroller/normer. Där har vi en hel del saker som kan och bör ändras och det är viktigt.
Laglösheten går i alla fall inte att minska genom att förlöjliga eller förminska människors känslor och upplevelser till något som de kan ändra på bara genom att skärpa sig. Det här är känslor och upplevelser som inte går att ändra genom att man ”skärper sig”, på samma sätt som det inte går att ”välja glädje” när man mår dåligt eller ”bestämma sig för att bli rik” om man är fattig. Det här är något som sitter djupt djupt inom människor och bara någon som når riktigt djupt kan hjälpa dem. Men det kräver att de själva vill ha och söker den hjälpen.
Så vad kan vi som kristna göra? Lyssna på folk, tycka om dem så som Gud tycker om dem, ta deras känslor på allvar, berätta för dem om Jesus och vem han är och vad han gjort och gör för oss, och be för dem. Ja och så inte gå med på lögnen att ”kön är flytande” och andra gränslösa villfarelser, för man kan ta någon på allvar utan att bekräfta felaktiga världsbilder. Att stå upp för att det Gud faktiskt har en ordning är viktigt även om det ibland gör ont i öronen på den som hör. Gud sätter inte in fel medvetande/själar i fel kroppar som om han vore nån som somnat till vid rullbandet på fabriken. He doesn’t work that way. Det är världen som splittrar oss och plockar isär och dödar oss inifrån och ut, inte han.
hejsonja.se 
Jag har ett barn som är som jag tror att du varit ungefär. Känner sig varken som kille eller tjej men ändå som mer kille än som den tjej hen föddes som. Vi har till skillnad från dina föräldrar låtit barnet byta namn, klippa håret och gå under pronomen hen. Vi hoppas att vår acceptans samt vårt skydd ska göra livet lättare för hen än vad det tex verkar ha varit för dig.
Tycker det låter så deppigt bara när du skriver att gud bara tar emot män och kvinnor? Menar du då att mitt barn kommer att tas emot om hen tex korrigerar sitt kön en dag och blir en man fullt ut? Men inte om hen fortsätter på henstigen och aldrig blir varken han eller hon? Jag tänker snarare att det är hos Gud som transpersoner borde kunna hitta frid pga grejen om att gud älskar en just så som man är i en värld där man på inga sätt ännu är accepterad som transperson. Och att det kanske är därför du också fann frid där?
GillaGilla
Hej! Det jag skriver är inte att ”Gud bara tar emot män och kvinnor” (de som känner sig som antingen eller, antar jag att du menar), jag skriver att han skapar oss som män och kvinnor. En operation /hormonbehandling kan inte ändra det han skapat, och känslor kan inte ändra sanningen, så även om ditt barn skulle operera sig och ta hormonbehandling resten av livet så skulle det inte vara någon skillnad inför Gud. Han ser vad vi gör och han ser varför vi gör det och han ser oss så som vi verkligen är. Självklart skulle Jesus ta emot ditt barn precis som hen är just nu (det känns kanske bäst för dig att använda henpronomet på barnet?). Precis som du säger så tog han ju emot förvirrade vilsna mig, med stor glädje och kärlek dessutom 🙂 och ja det var därför jag fann sån frid i honom! Det är som Jesus säger när folk klagar på att han sitter till bords med människor med lågt anseende ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka”. Jag behövde inte rätta till mig innan jag skulle bli värd för honom att älska, utan han älskade mig hela tiden, förstod jag. Jag behövde inte kunna och veta och förstå massa saker. Det enda jag behövde göra var att sträcka händerna mot honom och vilja att han skulle ta emot mig, rena mig och hjälpa mig med allt jag bär på. Och enda sen dess har han lyft av saker som har tyngt mig, och en av de sakerna är just det här med könsförvirringen. Han har visat mig att vissa saker jag bar på inte var från Gud och han har lyft bort det och låtit mig landa i min kropp och känna glädje över hur jag är skapt.
Jag tycker att du verkar vara en toppenmamma och jag vet inte hur jag hade agerat i samma sits. Jag som numera har min tro och dessutom sitter med egna erfarenheter hade garanterat sökt vägledning hos Han som hjälpt mig så mycket. För man vill ju verkligen att ens barn ska känna att det är älskat även om det har fått för sig nåt som man vet inte stämmer. Sen kan jag säga att jag med facit i hand inte behövde allt som jag önskade när jag var liten. Vissa saker löste sig senare eller genom kompromisser (jag fick klippa kort page när jag gick i 3an vilket jag älskade, jag fick vara tomtenisse ist för tärna vilket jag älskade, osv) , och sen när jag väl fick bestämma själv och kunde snagga håret, vilket jag gjorde, så gav det mig inte direkt nån djupare glädje, ro eller tillfredsställelse i min identitet.
Lång kommentar… Men vill avsluta att säga att min identitet i första hand inte är som kvinna. Min identitet är i första hand Guds barn.
Jag hoppas att det löser sig på bästa sätt för er! Jag hoppas att din dotter också ska få hitta hem!
GillaGilla
Tack för att du sätter ord på det här! På ett så lugnt och sakligt sätt dessutom, jag blir alldeles för uppjagad om jag ska försöka mig på något liknande! 🙂
Välsigne dig och din familj!
GillaGilla
Om man har ”avvikande” könskromosomer då (alltså är födda med det)? Ex. de som har xxy? Eller de som har xy men saknar receptorer för testosteron och ser ut och känner sig som flickor/kvinnor trots att de rent tekniskt är män? Hur klassar Gud dem om det bara finns man och kvinna?
GillaGilla
Det du talar om är syndrom , sjukdomar och ja, avvikelser. Sånt förekommer. Sen så är det bara män som har y-kromosom så de med xxy är rimligtvis män. Gud klassar hur som helst alla dessa människor som välkomna och han tar emot alla som genuint söker honom , vadhelst de nu bär för något. Jag anar att din poäng är att indelningen man/kvinna på nåt sätt inte är rimlig eller kan stämma? Jag vet inte hur din egna Gudsrelation ser ut men jag skulle rekommendera dig att söka svar själv. Han är levande och samma lösning passar inte alla människor eftersom vi är olika. Det finns svar även för mycket ovanliga situationer.
GillaGilla
Är så glad att du väljer att dela dina erfarenheter och upplevelser från innan du hittade Jesus, det är så viktigt för oss som behöver få mer förståelse för sådana här saker. Och dina vittnesbörd om förändringen efter Jesus är ju fantastiska! Tack!
GillaGilla
Hej! Tack för att du delade! Väldigt intressant att höra hur du upplevde och tänkte innan och efter att Jesus tog bort könsförvirringen. Du ger också värdefulla tips på hur vi som kristna ska förhålla oss till detta, vilket är väldigt värdefullt. Du skriver ”Ja och så inte gå med på lögnen att “kön är flytande” och andra gränslösa villfarelser, för man kan ta någon på allvar utan att bekräfta felaktiga världsbilder”. En följdfråga på det: Hur tycker du att man ska tilltala personer som vill bli kallade ”hen” eller personer som helt uppenbart har ett visst kön men ändå vill bli få det andra könet som pronomen (dvs en man som vill bli kallad ”hon” eller en kvinna som vill bli kallad ”han”)? Ska man gå dem till mötes eller ska man ändå tilltala t.ex. mannen som ”han” även om han vill bli kallad ”hon” eller ”hen”?
GillaGilla
Hej! Jag har tänkt jättemycket på det här och jag är övertygad om att det är bäst att möta människor där de befinner sig, även fast man inte delar deras bild av läget. Det sitter ju så djupt i många människor det här med könet, deras självaste identitet och självkänsla kanske ligger i det. Och då när man kallar dem ett pronomen de inte vill kännas vid så känner de kanske att man kör över dem helt som personer och människor, ja dom kanske till och med känner det som att dom inte får existera? Och det är ju för gräsligt.
Så mitt svar är att kalla dom för det pronomen de själva tror. Det viktigaste är trots allt inte vilket kön vi har. Det viktigaste är att Gud älskar oss och att vi kan bli hans barn oavsett vad, om vi bara ber om det i Jesu namn. Om vi är villiga att följa så hjälper han med resten.
GillaGilla
Det känns respektlös när någon ber en att bli kallad för en specifik sak, även om det är fel. Jag försöker undvika han hon henne och liknande ord då, det är bara dumt att förolämpa människor men jag håller samtidigt med om att man inte ska förstärka deras bild, – jag undviker det så gott går eller så säger jag de dom föredrar.
Ramlade in och svarar här, tycker de var intressant skrivet och att det varade så länge, hur såg du på kristna då? Många ser oss som hatfulla och hatar oss tillbaka.
Bra skrivet, nog mest de jag ville säga
GillaGilla
Man får försöka ta det ett steg i taget och vara finkänslig. Vi lever i en så ängslig tid med så många regler som ändras hela tiden. En del dödssynder som man ”absolut inte får göra/säga” har bara passionerade aktivister på instagram koll på. Diskussionen kring de här frågorna är som tur är (?) större än vad själva problemet är vanligt.
GillaGilla
Nu kände jag mig tvingad att kommentera, för det vi kallar kön genomsyrar, bokstavligt talat, hela ens varelse, vilket inkluderar hjärnan. Det går inte att reducera kön till enbart något kroppsligt. Våra hjärnor har i olika grad exponerats för testosteron i fosterstadiet. Ofta är den processen i samklang med vilka egenskaper ens kropp utvecklar, ibland är den inte det. Som följd trivs vi olika mycket med de människor vi är. Även om man inte känner könsdysfori varierar vi i hur pass feminina eller maskulina vi upplever oss vara. Summan är att kön i praktiken inte går att dela in i två banala könskategorier: man och kvinna, utan att kön precis som alla andra egenskaper är dimensionellt/är en gradskala. Motsatsen till idén om enbart två motpoler (man o kvinna) är dock inte att ”kön är flytande”. Jag tror att ens biologi (inkl hjärnan 😉 ) är rätt fix från scratch, men att biologin är mycket mer komplex än antingen eller – man eller kvinna. Att känna sig alienerad från sig själv eller sin egna kropp kan såklart bero på många fler saker än prenatal exponering för könshormoner, som brister i anknytning under uppväxten eller kanske autistiska drag. Tack för en intressant blogg med så mycket intressanta perspektiv och intressanta tankar!
GillaGilla
Hej. Jag är pastor och trogen kristen. Jag undrar hur du tänker? Hbtq och allt där till är inte synd, att säga annat är hyckleri. Gud är kärlek, vilket betyder att hen älskar alla oavsett vem eller hur de är. Könsförvirring har inget att göra med huruvida man tror på Gud eller inte, det handlar om vem man är och att vilja byta kön eller kalla sig ickebinär/hen är lika okej som man eller kvinna. Känner sorg för dig att du inte känner att du kan leva ut ditt rätta jag utan tvingats välja, det är inget fel att vilja byta kön. Det heller inget fel att älska en av samma kön. Gud är kärlek. Hen älskar dig oavsett. Vem säger också att Gud är man eller kvinna? Tänk om hen är ickebinär? Könsneutral?
Hoppas verkligen av hela mitt hjärta att du finner inre frid och inser att du inte är fel och att den könsförvirring du känt inte heller var/är fel. Önskar dig Guds rika välsignelse!
GillaGilla
Hej Janne! Din kommentar ger skenet av att vara skriven i all välmening av en pastor men det är den inte.
Den du snackar om är inte Gud YHVH utan det är ”gör vad du vill så länge du är lycklig och det känns bra”-guden och det är en helt annan gud.
Min Gud vill inte att jag ska göra saker som inte är nyttiga för mig och känner jag jobbiga saker och mår dåligt så vill han hela och trösta. Och klart att han älskar mig även om jag mår dåligt, är förvirrad eller skulle lämna hans väg för att ägna mig åt destruktivitet – han offrade ju sin son för mig (!!) medan jag fortfarande avskydde honom och sket i allt han sa. Så uppenbarligen är inte hans kärlek till mig beroende av vad jag gör eller känner. Men han vill mig inte annat än gott.
Jag tycker att din kommentar är elak. Här har jag blivit befriad från något som varit symtom på en trasighet som fått mig att må hemskt dåligt i mitt liv – och så kommer du in här och uppmuntrar mig till att gå tillbaka till det och så har du mage att påstå att det hade med mitt ”rätta jag” att göra! Nu skulle jag inte kunna gå tillbaka oavsett eftersom det här är nåt jag blivit befriad från, men ändå, vad håller du på med?
GillaGilla
Homosexuell attraktion, samt heterosexuell attraktion, är tillåtet. Jag känner attraktion att ljuga och stjäla, men det betyder inte att jag får tillåtelse att faktiskt ljuga och stjäla i handling!
Men homosexuella handlingar, samt heterosexulla handlingar utanför äktenskapet, är INTE tillåtet enligt Bibeln.
Och detta har varit kyrkans hållning i 2 millenier.
Om du har uppfattningen att kyrkan hade fel de första 2000 åren så får du ge ett jäkligt bra resonemang för det.
Och jag vill bara understryka att ja, i romarriket fanns det män som hade sex med män och kvinnor som hade sex med kvinnor med samtycke.
Om en rånare vill komma in i kyrkan och följa Jesus får han självklart göra det. Men det är då fortfarande fel enligt Bibeln att råna även om en rånare vill följa Jesus! Det är rånaren som ska förändras och inte Bibeln!
GillaGilla