Allmänt · Böcker · Betraktelser · Bilder · Familjeliv · Skärmdumpar · Vardag

Bilder från verkligheten

Idag var jag inne i stan och bläddrade lite i böcker som handlade om verkligheten.

IMG_2823

Men något som gjorde mig väldigt upprörd var så klart att barnvagnen i boken är framåtvänd. Man ska inte vända barn framlänges förrän de är 14 år. Så jag köpte inte boken. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens misär men så länge jag kan skjuta på det desto bättre.

Såg den här produkten också när jag sökte på ”vest” på wish.

IMG_2826

Känns det här jättesäkert? Med massa eld och flammor och röd hetta av brinnande kol inuti sin väst? Hade väl bara fattats om mannen ifråga rullat in sitt spädbarn i västen och släpat den efter sig i ett snöre. Därför köpte jag inte västen. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens självantändande västar men så länge jag kan hindra det så gör jag det.

Och ska vi tro på att varan ifråga har sänkts från priset 2701 kr till 374 kr eller är det dags att ringa Leif GW Persson om en expertkommentar?

 

Allmänt · Bilder · Jesus · Kristendom · Musik · Youtube

Min musiksmak, profan musik och vad jag inte gillar med den lättillgängliga kristna musiken

Idag tänkte jag att jag skulle svara på lite fler grejer i samma inlägg

”Vilken musik gillar du? Hemma och i kyrkan?”

Generellt så lyssnar jag inte så mycket på musik, jag tycker att det är ganska ansträngande och jobbigt för hjärnan för det verkar vara så att jag inte bara kan låta saker vara utan jag vill helst ta in och analysera allt, vare sig jag vill eller inte. Jag föredrar brummandet från frysen eller diskmaskinen framför musik oftast.

Men tidigare i livet så har jag helst lyssnat på musik som har sångtexter som handlar om djupare värden än alkohol, droger, sex, förälskelse och att köpa grejer (på tal om hjärntvätt i det här inlägget så innehåller musik rätt mycket hjärntvätt) (och jag har lyssnat en hel del på sån musik med). Eller djupare och djupare. Jag lyssnade mycket på Kenneth and the Knutters och Svenne Rubins när jag växte upp. De sjunger om att köra vespa, jaga älg och köpa bröd. Det gillade jag! (gillade inte låtarna om att dricka öl)

Annars har jag lyssnat mycket på blandad musik. Jag tänker sponant på Imagine Dragons. De har låtar med dold andlighet bakom textraderna och det uppskattar jag ju alltid när jag är en *andlig person* och jag relaterar mycket till Dan Raynolds som skriver många av låtarna. Hur det var innan jag blev utkallad från Egypten alltså. Jag brukar säga att ”the satan is strong i this one”, lite på skämt, mycket på allvar.

O7mZOIg.jpg

Jag har inte lyssnat så mycket på kristen musik hemmavid heller. Det mesta som finns omedelbart utan att man måste gräva låter ungefär likadant och det är svårt att hitta något som är originellt. De påminner väldigt mycket om låtar om förälskelse vilket jag aldrig haft nånting för. Det är liksom ”Jesus du är störst och vackrast” hela dagen lång med suckande röster – vilket är sant och bra mycket vettigare än vanligt förälskelseGNAGANDE (som gärna uppföljs av nån låt hur man på bästa sätt lämnar den där personen som tydligen var en skithög?) – men jag skulle uppskatta låtar som handlar mer om bibliskt innehåll. Typ dramatiskt, svåra citat, hyllningar på specifika mirakel, specifika exempel på Guds kärlek! Fick ett tips på en sån låt för ett tag sen här på bloggen:

(Hosea var en profet som Gud sa åt att gifta sig med en prostituerad. Hon var otrogen och lämnade honom men gång på gång så hämtade han tillbaka henne, förlät, och fortsatte att älska henne. Hans fru var en bild för Israel – Guds förlovade folk)

I kyrkan är det en helt annan sak. När två eller fler möts i Jesu namn så är han där och då blir typ all musik som upphöjer honom plötsligt bra. Särskilt såna man känner igen och kan texten eller åtminstone melodin på. Psalmer, Segertoner, nya, gamla lovsånger, det spelar ingen roll. Skulle nog säga att jag föredrar gamla. I kyrkan skulle sån musik jag önskar ett stycke ovanför kanske inte ens göra sig bra?

En sak har ändrats sen jag fick Stickan i alla fall. Jag har i princip helt slutat lyssna på profan (alltså okristen) musik för jag orkar verkligen inte med det. Inte ens för att analysera och ta tempen (vilket jag annars har gillat som nån form av hobbyverksamhet). Jag får huvudvärk och blir tjock i halsen av avsky vissa gånger. Imagine Dragons har gett ut nytt nyligen och även fast deras låtar inte brukar vara så himla hårda känner mig noll intresserad av att höra om Dan Reynolds inre elände. Stackarn behöver hjälp. Och så känner jag för ungefär alla populära artister. Beyoncé inräknad. Fattar inte hur man kan lyssna på hennes sångtexter utan att bli seriöst orolig för henne.

Jag lyssnar mest på barnmusik och kristen musik nu, jag har kanske blivit mjukare och känsligare sen jag födde. Lyssnar just nu mest på Pelle Karlsson. Jag har aldrig gillat ”My Way” med pompöse Frank Sinatra men ”Jag håller hans hand” med Pelle Karlsson – [gestikulerar som en italiensk kock som just smakat bästa pastan] – moah! Och jag gillar hur fräck han törs vara i ”Han finns där” där han sjunger att de som tror enbart på vetenskap ”lever helt mekaniskt”. En sån provokatör!

Så det blir en del lyssnade tillsammans med lillen. Hans favorit är ”Han är min glädje och lovsång”. Nej jag skojar bara. Hans favorit är ”Dansa mina fina fötter” tätt följt av ”Huvud axlar knä och tå”. Jag förstår honom. Tänk att upptäcka att man har fötter, huvud, axlar, knän.. och till på det, TÅR!

Men för det mesta får det vara tyst.

Bebis<3 · Bilder · Familjeliv · Jesus · Läsarfråga · Vardag

Skillnaden mellan att få barn ung och ”normalung”.

Idag tar jag följande bloggförslag:

”… kanske en jämförelse mellan hur det var att bli mamma vid 20-22 respektive 33?”

Jag var 20 när vi fick vårt första barn och 22 när vi fick vårt andra. Och så sa det bara poff – så var jag 33 och fick ett barn till.

18_010_1171836937_9334893.jpgHär väntar jag andra barnet, 21 år gammal

När jag fick barn första gångerna så var jag en barnrumpa. Jag visste ingenting om hur man sköter relationer och jag trodde att separation inte påverkade barn så mycket utan resonerade ”uäh de anpassar sig!”, för jag hade inga sunda referensramar utan gick efter min erfarenhet av egna föräldrar i skilsmässa, det vill säga att jag hade önskat det i flera år. Omvärlden sa inget annat heller. Det var bara ”hellre att man lever lyckligt separata än är olyckliga tillsammans hej och hå”.

Jag hade ingenting emot Joakim när vi gick isär. Jag älskade honom, ”som vän”. För jag hade ingen aning om hur relationer utvecklas över tid, och hur saker och ting går i perioder. Jag trodde att är man inte förälskad/kär så måste något vara fel och ”så kan man inte leva resten av livet”. Så fasansfullt att man kan tro nåt sånt och ha en sån trång och förenklad syn på livslånga relationer och hur de ”ska” se ut. Helst med tanke på hur mycket jag hatar att vara förälskad (hjärnblödningar är väl hälsosammare?).
Jag rörde lite vid hjärntvätt i det här inlägget, och jag måste säga att det här är en av nutida kulturs stora hjärntvättsproblem: man värdesätter förälskelse och passion totalt och omotiverat högt.

sonja.jpg
Jag hade också svårt att se bortanför småbarnsåren. Jag levde helt uppslukad utav nuet (vad är ”carpe diem” aka ”fånga dagen” för dynga?) och tänkte att livet blir aldrig mindre stressigt och kämpigt än så här. Och jag funderade en hel del på mitt val att bli förälder. Att få barn som 20-åring är inte jättetidigt men jag fick helt klart barn innan jag var vuxen, samtidigt som det kändes som att jag aldrig varit ung. Barnen var de finaste jag hade och de var de som många gånger höll mig på benen och höll mig på banan – men kära nån, vad hade jag gjort? Hur skulle det gå? Jag var så trött. Deprimerad, ja, det har jag ju skrivit om så många gånger. Ja, hur skulle det gå?

Två ord: Det gick.

sonja2.jpg

Nu flyttar vi framåt i tiden, till nu när jag är 33 år. Och jag kan säga wow vad jag är tillfreds och glad över ynnesten att få vara mamma. Jag skulle vilja skrika ut över hela världen att detta är mina barn. Förutom att det vill jag inte. Jag har integritet och vill skydda dem. Men ja ni fattar.

Visst, jag var ung när jag fick barnen, och visst, jag hade mycket mognad att se fram emot (vilket jag fortfarande har, hoppas jag), men det är nåt särskilt med att växa upp tillsammans med sina barn. Jag och de två äldre barnen är ett rätt tight team om jag får säga det själv. Jag växte upp medan de växte upp, fick ansvara över dem när jag just såpass kunde ansvara för mig själv, och det har lärt mig jättemycket och vi har så många fina minnen tillsammans och har starka band till varandra. Jag är otvivelaktigt deras förälder, men vi är också nästan lite som syskon. Kanske kan andra som fått barn tidigt känna igen sig?

Många saker blev fel, och många saker har blivit rätt. Och så kommer det fortsätta vara. Våra band är starka, och jag hoppas vid Gud att det får fortsätta vara så.

IMG_2760

Och så den senaste lilla plutten i vår lilla ansamling barn. Familjens lilla ögonsten och gulleplutt. Vilken liten skitunge det kommer bli, om vi inte skärper oss. Han kommer in i rummet och alla ba ”MNÅÅÅH” i kör. Han kommer tro han är en kung eller nåt?

Skillnaden är så enorm så jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag står på en helt annan grund nu. Och ja, tron på Jesus har hjälpt mig mycket. Förr kunde jag bli sjuk av oro när det kom till mina barn. Jag kunde bli helt stel av fasa vid tanken på att någon av dem skulle ryckas ifrån mig och skada sig eller dö. Det är en rädsla jag kan få nu med, men nu har jag en annan grundtrygghet. Jag vet att jordens Skapare se ner över dem och tar hand om dem. Dels för att han älskar dem som default, men också för att jag ber honom tänker jag. Jag har heller inte samma skuldtyngd över mig. Att allting hänger på mig och hur bra jag presterar. Och så är döden inte slutet. Ja och så har vi det här att jag inte funderar på att ta livet av mig längre… Ja, jag har hjälp i föräldraskapet kort och gott.

IMG_2694

Och så har jag fattat det här med relationer bättre. Jag och barnens pappa är gifta som ni kanske vet och vi har en helt annan utgångspunkt nu. Vi vet mer om kriser och hur det inte är allt. Lär mig mer och mer hela tiden också (menar då även vänskapsrelationer, vilket jag inte riktigt förstår hur man hanterar, men än är jag inte död). Jag vet också att småbarnsåren inte varar för evigt, tvärt om så pågår de en oerhört begränsad tidsperiod och vips har det lilla barnet större fötter än en själv, så nu gör jag som varenda kärring sa åt en att göra när jag hade de två första barnen: jag njuter.

Inte hela tiden, det är omöjligt att njuta hela tiden med småbarn, det vågar jag hävda å det bestämdaste. Men ofta. Och nu njuter vi som hel familj. När de två första föddes stod jag liksom ganska ensam. Det fanns inte så många i min närhet som såg och älskade mina barn. Men nu är vi fyra stycken bara i den här enskilda familjen.

Vi har haft våra prövningar genom åren. Vi har prövningar som väntar. Man får ta det som det kommer, jag orkar inte tänka på problem som inte ens kommit än. Det är i alla fall betydligt mer avslappnat och mindre kämpigt nu i jämförelse med då.

IMG_2631

NAAAANTSINGONYAMAMAAA BAGITHIABABANA 

 

 

Allmänt · Bilder · Illustrationer · Vardag

Är alldeles för trött

Ikväll är jag trött och orkar inte blogga. Men jag kan tala om för er, som inte bor i Kungälv, att det byggs nåt fruktansvärt här. Hela stan har ändrats – [tar på sig en surgubbe-keps bakofram samt en halsduk] – till det sämre!

Nämen allvarligt. De tycks inte ha tänkt estetiskt när de har byggt. De tycks ha tänkt lite ”nu ska vi fixa skymmande köpcenter och massa lägenheter hulleribull, gärna så nära en smutsig europaväg som är humanly possible!” Jaja, det blir nog bra!

Och när de är klara kommer centrum vara flyttat och vår lägenhet kommer då att ligga centralt. Jag har aldrig bott i centrala Kungälv tidigare.

IMG_2691

En gång när jag såg Barbapapa som barn så var det ett avsnitt där en stad byggdes upp. Barbapaparösten sa att byggnaderna ”växte upp som svampar”. Jag har aldrig känt nån vidare frid över den liknelsen. Men än idag när jag ser att det byggs så tänker jag ”husen växer upp som….. SVAMPPPARRR”. Argh [hytter med näven åt Barbapapa]

barbapapa.jpg