Abort · Bilder · Skärmdumpar

Idag rockar vi sockarna!

I morse studsade ena barnet ut från sitt sovrum ”idag är det rocka sockorna!”. Jag hade ingen aning, har knappt koll på barnens födelsedagar, men det är klart att man ska rocka sockarna. Det pågår en systematisk och ytterst medveten utrensning av personer med Downs Syndrom och all belysning de kan få bör de få så att dödandet kan uppröra (egentligen skulle jag skriva upphöra men låter uppröra stå kvar).

Minns när jag läste om Island som skröt om att de minsann utplånat downs syndrom, eftersom ingen föds med DS där längre.

Men de de gjort är helt enkelt bara att de dödat av alla personer med Downs Syndrom under den period i en människas liv då det anses PK att döda oss. Och det har de gjort ytterst medvetet riktat mot människor med handikapp, däribland människor med Downs Syndrom. 

Och det är ingenting att skryta om och belysa som någon form av vetenskapligt framsteg i ett modernt samhälle såsom Island försökte göra, det är pinsamt, det är nåt att skämmas över. Det är medeltida och vittnar om en människosyn som tillhör barbarer. Det måste väl även ni som är för abort hålla med om? Eller varför frågar jag ens om människor som är för abort håller med. Till och med när jag skriver om abort fram till förlossningen får jag höra den där mekaniska och hjärntvättade frasen ”abort är frihet” och ”vill du ha kvinnorna i gränder med galgar i underlivet?” från deras håll.

I Sverige är vi lite bättre än Island men samtidigt otroligt sämst, för vi visar en mycket stark tendens att förakta och rädas handikapp även här. Läkare och övrig personal inom vården har inte heller visat sig vara särskilt bra stöttning när det kommer till att välja livet för barn med eventuella handikapp, har det visat sig enligt en strid ström av vittnesmål.

Så ja, vi behöver bättring. Vi behöver rocka sockarna.

tillsamans.jpg

Vill även informera om att Föreningen Livsval har en konferens om just utsorteringsabort i Stockholm i helgen, lördag 23 mars. Det är inte för sent att anmäla sig, ni kan anmäla er här. Du scrollar längst ned och där finns anmälningsknappen.

tillsammansofrlive.jpg
Programmet och alla tiderna finns också med på sidan. Kan ni inte gå på allt, så kanske ni kan gå på något?

Det handlar alltså inte bara om utsortering av människor med Downs, utan det handlar även om att abortera barn med oönskat kön med mera.

Dagen efter kommer livets marsch att gå genom Stockholm. Det är, precis som det låter, en pro life-marsch. Alla som vill marschera möts upp på Sergels torg klockan 14:00. Några feminister och nån satanistgrupp (suck) har hotat att göra motdemonstrationer, men såvitt jag vet har ingen av dem sökt något demonstrationstillstånd.

Jag hoppas att ni har en bra internationell Downs Syndrom-dag!

Betraktelser · Youtube

Youtubeparets abort

Jag såg ungefär det mest sorgliga jag nånsin sett på youtube ikväll. Jocke, som i ”Jocke och Jonna”, berättade att Jonna blivit oplanerat gravid. Det var oväntat eftersom de haft så kämpigt med att bli gravida med deras dotter.

De bestämde sig för att behålla barnet och att de skulle fixa det trots att det kändes svårt (deras dotter är bara en bebis, yngre än lillstigen, så de fick först panik och funderade på abort). De firade det nya barnet och berättade för vänner och började leva i förväntan. Men sen så hände det extremt jobbiga grejer som gjorde att Jonna (som har varit öppen med psykisk ohälsa och psykoser) inte såg nån ljusning så hon gjorde abort ändå i total förvirring och uppgivenhet. I vecka 14. Och hon har helt rasat ihop efter detta. Jocke berättar i ett youtubeklipp med titeln ”VI FÖRLORADE VÅRAT BARN”.

Jag klarade inte av att höra så mycket mer efter att han berättat detta. Blev så ledsen för deras men nog främst för Jonnas skull. Jag hoppas vid Gud att hon ska kunna resa sig efter det här och att hon ska överleva, få tröst och läka.

För er som inte vet så är Jocke och Jonna väldigt kända på youtube. Min dotter följer dem  av och till så jag följer dem lite löst jag med eftersom jag hör när hon tittar på deras videor och jag tycker att det är viktigt att åtminstone försöka få en överblick om vad ungdomarna ser. Deras youtubekonto är ganska extremt, och deras så kallade ”prankvideos” som de gör mot varandra har ibland gått över gränsen och blivit psykologisk terror och rena övergrepp. Men allt skämtas naturligtvis bort som ”bus”, och jag tror inte att de själva vet var sunda gränser går eftersom de har väldigt svåra uppväxter bakom sig. Hemskt är det och jag brukar inte se på det, och förstår inte hur man kan se på det och skratta och anse att de är ”sköna” när de gör som de gör. De är så vilsna. Men de söker genuint lugn och ro i sina liv, de söker bot och bättring och försöker uppnå det tillsammans och kämpar med vad de har. Det är uppenbart tycker jag, att de strävar efter ett bra och schysst liv, och jag hoppas på dem. Men de är som sagt så så vilsna.

Jag önskar man kunde vara deras föräldrar, stänga deras sociala mediekonton, skydda dem, berätta om Jesus, ge dem chili cheese och oboy.

Barnet var ju välkommet och hon gjorde abort i panik, för att saker för stunden kändes övermäktiga. Det är en hård sak att leva med.

Jag trodde aldrig att jag skulle be för Jockiboi eller hans fru, men det har jag gjort ikväll. Känner mig som en tonåring som går och blir känslomässigt engagerad i ett bökigt och ohälsosamt offentligt youtubepar som berättar allt för kamerorna även fast det nog ofta hade varit bättre om de hållit lite på sitt privatliv. Men ja den här gången blev jag känslomässigt engagerad som ett barn och jag hoppas nog att fler ska be för dem.

Nu måste jag sova. Ha det bra allihopa, och om du som läser det här har gjort abort och känner sorg efter det så finns det hjälp att få. Skriv till mig så kan jag koppla samman dig med nån med kunskap och erfarenhet.

God natt!

Allmänt · Betraktelser · Familjeliv · Skärmdumpar

Tio organiserade barnfingrar

Det som är skrämmande med filmen Fåglarna av Hitchcock är hur farliga fåglarna blir när de går ihop i stor mängd. En fiskmås och några sädesärlor är inte skrämmande egentligen men skulle de organisera sig och go bat crazy så är man i fara.

På samma sätt är ett barnfinger inte alls hotfullt, men när det blir tio barnfingrar som organiserar sig och går till attack så brukar jag alltid tänka på den här rubriken.

schimpans.jpg

 

Allmänt · Betraktelser · Familjeliv

Men hjälp så vemodigt!

Igår kväll när jag vek tvätt och fick syn på en nytvättad amnings-bh så kom jag på att jag inte har ammat lillstickan på två dar och nätter. Det har bara inte blivit av och jag har inte tänkt på det. Han äter så bra på dagen, han vaknar inte på nätterna, och amma som tröst behöver jag liksom inte. Är amningen över nu? Redan? Står inte ut med vemodet. Så mycket vemod!

Det påminner om när barnen har slutat med blöjor, eller börjat skola, eller gå på toa själva. Det är slutet på en era. Det är slutet på något som har varit en ganska stor del av livet, och sen är det bara över. För alltid. FÖR ALLTID *får hjärtsnörp*.

(Eller ja de kan ju börja med blöja igen tex men ni fattar vad jag menar)

Blir nedstämd bara jag tänker på de billiga och sladdriga amnings-bharna som jag köpte billigt från Kina via wish månader innan jag skulle föda. Ska de bara slängas nu? För säljas vidare kan de inte göra. För sladdriga. För använda. För fula.
Jag vet inte om jag kommer ha hjärta att göra mig av med dem.

Flera gånger har tanken att skaffa ett till barn studsat som en pingpong-boll i mitt huvud.  Lite så här: ”Hey! Jag har en idé! Skaffa ett till barn! Då får du amma! JÄTTEBRA IDÉ!”. Hjärnan föder tankar som är allt bra dumma i huvudet ibland, och snabbt går det. Så varje gång tanken kommer så plockar jag ned den och stampar på den likadant som Olivia Newton John stampar på cigaretten i slutet av Grease (vilket hon gör vagt och osäkert, men ändå målmedvetet)(Grease är ingen favorit förresten, avskyr musikaler, så sjuka).

Nej det är bra som det är. Men vemodigt.