Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Kristna · mirakel · Vittnesmål om Jesus

Måste man vara perfekt som kristen?

Innan jag blev kristen hade jag en enda kristen vän, hon kom till tro några år efter att vi lärt känna varann. Innan hon kom till tro så var vi väldigt lika i vårt andliga sökande. Det var hon som tipsade mig om den fruktansvärda boken En kurs i mirakler (som jag varnat för bland annat här).

Ingenting i vår relation ändrades av att hon blev kristen men vårt gemensamma andliga sökande fick ett slut. Jag fortsatte leta medan hon pratade om att ha ”hittat hem”.

Det provocerade mig när hon tog avstånd från de sökvägar jag var inne på. Hon fick det att framstå som (och hon sa det nog även rätt ut någon gång) att jag gick fel väg medan hon gick rätt. Hur kunde hon vara så uppblåst och fräck? Hur vågar man säga att man själv går rätt och andra går fel, är inte det att nedvärdera andra…?

Men det var inte första gången som vi var oense om saker. Hon är dessutom ofta både rättfram och lite på tvären eller hur man ska säga. Så det gick ändå.
Hon var väldigt öppen och hon pratade mycket om Jesus. Men i mitt huvud hörde jag inte vad hon sa utan min hjärna översatte namnet Jesus till ”nån slags andlig guide som finns i många religioner”, ”ett annat ord för överjaget”, ”en fin tröst för henne men inte för mig” och massa annat som är oförenligt med Bibelns Jesus.

Jag hörde vad hon sa men jag hörde inte vad hon sa.

”Du människobarn, du bor mitt ibland ett upproriskt folk. De har ögon att se med, men ser inte. De har öron att höra med, men hör inte, eftersom de är ett upproriskt folk”.

Hesekiel 12:2

Inte mycket ändrades i hennes liv. Hon levde på i samma mönster som var bitvis ganska destruktiva.

Men.

Det där är inte riktigt sant. Det där att inte mycket ändrades i hennes liv. För det var inte det att det inte ändrades, det var bara det att det ändrades långsamt. I början märkte jag ingenting. Det var små saker bara, att hon pratade om Jesus, att hon började gå till en församling, att hon såg orolig ut när jag pratade om det hokus pokus som jag höll på att leta i.

”Har hon hittat något som är på riktigt?”

Men över årens lopp började jag ana något. Motgångarna i hennes liv fortsatte komma, och stundvis var hennes liv mycket svårare än innan hon blev kristen. Men även fast det var bitvis svårt så såg jag att hon inte fullständigt rasade ihop varje gång, som hon gjorde innan. Och när hon rasade ihop, vilket hände, fick hon alltid tillbaka gnistan, och såg framåt på ett väldigt märkligt och för mig nytt sätt. På ett nästan övernaturligt sätt?

Det här fick mig inte att komma till tro. Jag kunde inte se Jesus, jag kunde inte höra eller förstå. Men det jag såg hända i hennes liv fick mig ändå att tänka tanken: har hon hittat något som är på riktigt?

Nu 10 år (nånting) i efterhand så är skillnaden enorm. Stora problem och destruktiva mönster har ramlat av henne som gamla kläder som hon långsamt och nästan obemärkt vuxit ur.
Ofta har hon inte tänkt på det själv förrän man påpekar det för henne och påminner om hur det var förr under väldigt lång tid.

Så: måste man vara perfekt som kristen?

Det var inte min väns fulländade liv som fick mig att tänka tanken att Jesus kanske är på riktigt. Det som fick mig att tänka den tanken var att hon alltid gick till honom och alltid tycktes komma igen med den där gnistan som var så svår att placera. Hon pratade om synd och förlåtelse och även fast jag tyckte prat om synd kändes obehagligt och ”dogmatiskt” så såg jag att förlåtelsen som hon talade om gjorde något med henne. Jag tror att det med ett annat ord kan kallas för hopp. Jag tror att man även kan kalla det kärlek. Jag tror att man också kan använda ordet kraft.

”Och inte bara det, utan vi gläder oss också i lidandet, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, och tålamod erfarenhet och erfarenhet hopp. Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande, som är given till oss. ”

Rom 5:3-5

Senast som vi sågs så gick vi på gudstjänst i Kungälvs kyrka och prästen predikade om de kristna i våra liv som betytt extra mycket i vår vandring i tron.

Hon är en sådan viktig person för mig. Hon har lärt mig så mycket och är en förebild och inspiration i kristendomen. Efter predikan sa hon att jag är det för henne.

Och jag är inte heller perfekt.

‘När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och hans lärjungar, för många av dem hade också börjat följa Jesus. Då de skriftlärda bland fariseerna såg Jesus i detta sällskap, sa de till hans lärjungar: ”Äter han verkligen med tullindrivare och syndare?” Men Jesus hörde det och sa till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” ‘

Markus 2:15-17

4 kommentarer på “Måste man vara perfekt som kristen?

  1. Så fin text. Tänk så mycket vi bristfälliga människor kan få betyda för varandra. Utan att vi själva märker det. Det är nåd på något sätt.

    Gilla

  2. Så fint skrivet. Roligt att läsa hur du kom till tro. Hittade din blogg via Jesus-sajten. Själv är jag uppvuxen i en kristen familj. Så det kändes helt naturligt för mej att ha Jesus i mitt liv. Han är så viktig för mej. ^u^

    Har en egen kristen serietidning på webben, om du har lust att kika på:
    bibelgangget.wordpress.com
    Min vanliga blogg: finlandsgullet.wordpress.com

    Gilla

Lämna ett svar till Sonja Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s