Bilder · Illustrationer · Läsarfråga

Läsarfråga: hur hindrar man folk att bli traumatiserade i församlingar?

Jag fick en läsarfråga.

”Hej hej!
Har inget med ditt inlägg att göra men jag tycker det vore intressant att höra hur du idag tänker kring kyrkans baksidor och vad du anser att kyrkan borde förändra. Läs gärna berättelserna här: https://exodus.wiki/berattelser


Många upplever att de har fått svåra trauman av den kyrkliga miljön. Jag personligen tänker att både mörker och ljus finns i kyrkan. Hur ska kyrkan kunna göra sig av med mörkret och bara återspegla Guds ljus och förhindra att fler blir traumatiserade? Svår fråga förstås.”

Tack för frågan!

Det här är något som jag har tänkt på väldigt mycket sedan jag själv mötte Jesus då det i början kom många välmenande människor som ville varna mig för min nyfunna övertygelse. För er som inte vet så var jag alltså bloggare för Nöjesguiden när jag blev offentlig med min tro och nyheten fick ganska stor spridning.

De flesta av dessa var oroliga och omtänksamma på ett rörande sätt även om råden inte var så relevanta för min del, medan några kom med lögner och anklagelser på ett på gränsen till hatiskt sätt. Och även fast det kunde kännas omtumlande så förstod jag att det låg sår bakom.

Då jag precis börjat gå med Jesus så var jag först avundsjuk på alla som fått växa upp med Bibeln och som haft tillgång till alla svaren jag sökt så länge efter, men jag ångrade mig snabbt då jag insåg att en religiös uppväxt kan innebära sina alldeles egna problem.

När jag går in på din länk så beskriver dessa människor rädsla för döden, rädsla för Jesu återkomst, rädsla över att inte vara rena och goda nog, en svartvit människosyn, helvetesskräck, rädsla för att vara fördärvade efter utomäktenskapligt sex (och till och med våldtäkt). Inläggen är fyllda av skuld och skam och fasa.



Det här beskriver inte mötet med varma, heliga Jesus som med seende ögon och varma händer håller, bär, tvättar, helar och leder den vilsna på rätta vägar.

”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” Joh 3:17

Jesus har hjälpt och hjälper med allt, och även fast Gud är sträng och vill gå tillrätta med oss om saker som är fel så går det inte att missta hans enorma kärlek, värme och tålamod. Så vad jag ser när jag läser detta är en tro som inte håller innebörden av Jesus som Frälsaren på korset, som övervunnit döden och som tagit straffet i vårt ställe. Visst verkar det som att de fått höra om Jesus som korsfäst (blodig på korset, med en ledsen blick som ser ned på dem), men andemeningen av det har liksom gått förbi. Innebörden, konsekvensen.

Där det finns människor där finns det också alltid mänskliga brister, okunskap, vantolkningar, olika livsfaser och ondska. Det är viktigt att skilja på Gud och på människor och jag förstår att denna distinktion nog kan vara omöjlig att göra som barn, och för människor som endast får sin bild av Gud genom människor (och inte kan urskilja när människorna agerar i linje med Gud och inte).

Jag misstänker att en religion som liknar kristendom till det yttre men saknar Kristus liv och kraft har potentialen att vara mycket värre än ateism. Ateister slipper ju en arg, besviken psykopatgud som alltid söker efter fel att kritisera och människor att plåga i evighet.

Där den gudssynen är utbredd kan inte Jesus vara i centrum. Men jag vet inte hur man gör, mer än att alltid sätta honom i centrum, vilket inte är ett särskilt uttömmande, konkret svar.
Jag må ha varit kristen i fem+ år men på grund av mina sociala ickebehov har jag inte rört mig i kyrkogemenskap så mycket. Människor är ju jättekomplicerade och relationer är min nemesis, eller, ja, utmaning här i livet. Men att veta vad som står i Bibeln är livsviktigt. Att ha en personlig relation till Jesus är minst lika viktigt. Och så är det viktigt att vi som är kristna lyder så gott som vi bara kan, och erkänner misstag också så gott som vi kan.

”Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom är det bättre att en kvarnsten läggs om hans hals och han kastas i havet.” / Mark 9:42

Mer erfarna och visa läsare får gärna svara i kommentarerna om ni känner att ni har något som ni vill säga. Många människor som växer upp i ett kristet hem och i ett kristet sammanhang fortsätter tro som vuxna. Hur detta går till vet jag ingenting om, då jag inte är uppvuxen så eller vet hur man uppfostrar barn till kristna (än?).

Jag vill tipsa om Joachim Eslanders bok ”På väg” (har skrivit om den här, och efter att ha läst hela kan jag fortfarande rekommendera den). En annan sak jag spontant kan rekommendera är en intervju med Malin Shelin, med bakgrund i Livets Ord, som ni kan hitta bland annat här (var rörigt att hitta det avsnitt jag sökte).

6 kommentarer på “Läsarfråga: hur hindrar man folk att bli traumatiserade i församlingar?

  1. Bra och fylligt svar!
    Har själv växt upp i troende miljö. Man brukar tala om ”barnatro” och den tror jag många gånger finns hos barnet alldeles oavsett hemmets tro eller inte. Dock finns en risk att den som växer upp i en troende miljö ”bara” åker med på föräldrarnas tro (och självklart riskerna om det mänskliga som du Sonja nämner). Den typen av tro, att rida på förälderns tro – tänker jag – är inte detsamma som när Jesus talar om barnatro, att ”tro som ett barn”. Det personliga mötet med Jesus måste till oavsett uppväxt. Utan mötet med den uppståndne kan det aldrig ”flyga” (för att använda ett populärt uttryck). Statistiskt är det nog bara måttligt större chans att komma till tro om man växt upp med föräldrar som går till kyrkan, än där man inte gjort det. Vad som däremot verkar vara tydligt i större undersökningar, det är att det statistiskt är betydligt större chans att komma till personlig tro på Jesus om man växt upp i ett hem där tron på Jesus varit viktig i vardagen, även mellan söndagarna. Inte så att man fjärmar sig helt från allt annat (då blir det sekt) men att Jesus får vandra med där jag går och står. Jesus i centrum hela veckan alltså. Att sätta Jesus i centrum må vara ett kort svar, men ack så sant och viktigt.

    Gillad av 1 person

  2. Hej hejsonja :), jag tog med ditt inlägg på min kvällspromenad med hunden. Själva promenaden blev inte så lång men vägen dit desto längre så jag hade tid att tänka igenom det. Regnet hade svämmat över delar av vägen så det var säkrast att köra runt. Det har regnat kopiöst mycket idag där jag bor.

    Jag kommer ihåg en kväll i Göteborg för ganska många år sen, vi satt ett gäng och drack alkohol, kanske hade vi ätit innan, jag minns inte. Det var inget fylleslag utan mer sitta med en öl och snacka. Någon tog upp frågan om att tro på Gud och alla sade att de inte gjorde det. Men… jag var nära ett avgörande att tro på och följa Jesus så jag kände att jag kan inte fega ur hur länge som helst. Så jag svarade att jag tror på Gud. Och i samma ögonblick tog mitt gamla liv slut. Jag visste att jag aldrig mer skulle sitta som en av dem och dricka en öl eller ett glas vin. Så blev det.

    Så vad kom istället? En underbar församling som blev som en familj (och är fortfarande på sätt och vis). Men jag stannade bara där i knappt ett år innan jag flyttade till en större stad. Och där blev allt väldigt annorlunda. Ingen som sa hej, ingen som frågade vad jag skulle göra i helgen, ingen som frågade hur veckan hade varit. Innan dess hade jag aldrig vetat vad Ensamhet var. Alla nyår, påskar, pingstar, midsommaraftnar, alltid alltid ensam. Jag blev besviken på Gud och började knorra, som israeliterna i öknen.

    Men vi ska inte göra det. I mitt fall blev det en förberedelse för vad Jesus kallade mig till senare. I själva verket var det superviktigt att jag inte hamnade i en underbar församling, för då hade jag slagit mig till ro. Men nu sökte jag vidare, vilken är den livsförvandlande kristna tron? Och i Sin nåd har Herren visat mig den och visar mig den fortfarande. Den är mitt framför ögonen på alla kristna, eller borde vara det. Men ändå missar många den.

    Vi kan också projicera våra egna besvikelser och tillkortakommanden på kyrkan. Kyrkan är fel, medan ”felet” i själva verket ligger hos oss själva. Men det är oroväckande att inte kyrkan kan visa på den väg som leder till livet. Det är som att den är bortglömd.

    Gillad av 1 person

  3. Religion bygger ju ofta på fördömelse och skuld och tror många hamnar i det tänket, att Gud är arg på oss och att han kräver massa gärningar för att vi ska få komma till honom. Klart folk lämnar tron då. Det är nog jobbigt att vara människa och att få ha en dömande Gud gör ju allt tyngre. Men Gud har ju skapat oss för att han ville ha en familj. Av nåd är vi frälsta. Vill jag ligga i soffan hela livet älskar han mig precis lika mycket som om jag väljer att missionera eller predika. Men tror många har svårt att ta till sig villkorslös kärlek, vi är fast i tänket att vi måste prestera och det är nog därför många församlingar hamnar i ett religiöst tänk istället för ett relationellt tänk. Jesus vill ha en relation med oss, trots våra brister och misslyckanden. ”Okej då betyder det att jag kan gå ut och va otrogen och knarka skallen av mig” ja han älskar dig fortfarande.. frågan är ju dock; när du fått en sån gåva som syndernas förlåtelse och villkorslös kärlek, vill du verkligen såra andra människor då? Tror personligen det är svårt att leva så då ditt hjärta dagligen fylls på med Jesu kärlek.

    Gilla

  4. Missförstå mig rätt. Det spelar ingen roll om du har varit traumatiserad i en religös miljö eller inte! Gud existerar fortfarande och Jesus är fortfarande Guds son även om någon har varit elak mot dig. Så länge som människan har fri vilja kommer människan att (oavsiktligen) begå synd. Vi är alla syndare, och det är därför som vi behöver Jesus för att ge personen förlåtelse.

    Självklart ska man vara snälla och vänliga mot människor i alla fall, men att säga att Gud slutar upp med att existera bara för att någon har varit elak mot en är inte rationellt (utan emotionellt)!

    Vi vet att synd existerar även utan Bibeln, eftersom det är inskrivet på vårt samvete! Men människan behöver det bokstaverat för sig för annars så förstår man inte.

    Gilla

  5. Till Sara:

    Men det verkar som att du ändå kommer tillbaka till bilden av Gud som en domare, fastän han enligt dig är en mycket mildare sådan än den du målade upp i början av ditt inlägg. Vi behöver tänka bort den bilden. Det finns en annan anledning till Jesus ibland (ofta) strikta undervisning än den att blidka en vred Gud. Den aktiva kärleken till Gud och människor (även oss själva i rätt mått) är själva vägen till det eviga livet, möjliggjord genom Jesus liv på jorden och död på korset. Varken soffliggandet eller knarkandet gör att Guds kärlek till oss blir mindre, det är sant, men vår ande frigörs inte därigenom, och lever vi så riskerar vi att missa målet med vårt liv på jorden.

    Gilla

    1. Ja så är det ju 😊 ville väl mest påtala att hans kärlek till oss inte beror på våra gärningar och prestationer, men kanske snurrade bort mig 🙂

      Gilla

Lämna ett svar till Sara Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s