Bibeln · Illustrationer · Kristendom

Om kön är en illusion så vore ett könlöst språk välkommet

Idag vill jag skriva och tipsa om en text i tidningen Dagen av Hanna Cajdert som jag tycker är både bra och viktig.

Vi lever i väldigt förvirrade tider. Gud har gett oss fasta referenspunkter att utgå från men det är ganska ofta som vi frestas till att överge dem och i stället följa en föränderlig och böljande bild av både människan och världen, där Guds gränser och ordning inte ges utrymme utan gränserna och ordningarna flyttas från Gud till vad människor tycker känns rätt i tiden. Det är ohållbart och felaktighet brukar i regel kroka i felaktighet till hela bygget rasar. En sådan felaktighet som fått stor framgång i vår kultur är synen på kön och vad som definierar en kvinna respektive man.

Texten tar avstamp i Vårdguiden 1177s välmenande men yra försök till inkludering genom att ta bort orden kvinna, man, pojke och flicka från sin information.

”Om kön verkligen vore en illusion så vore ett könlöst språk välkommet. Men om sanningen är att kön faktiskt är en påtaglig oföränderlig verklighet – då kommer den här ordleken inte leda till ökad frihet utan till ökad förvirring”

Hanna Cajdert, ni hittar hela texten <här>

Att acceptera, förespråka och försöka tillämpa flytande könsdefinitioner är nog ungefär… som att kasta sig ut över ett publikhav och låta tusentals händer bestämma varthän man ska. Många musikfestivaler tillåter inte så kallad crowdsurfning då det anses osäkert – dels för den som hoppar och men också för de som befinner sig i publiken, då tilltaget kan skapa svår oordning och kaos.

Jag har själv identifierat mig som ickebinär i 30 år. Fast, jag kallar det helst för könsförvirrad. Jag gjorde det innan jag visste att det fanns ord för det. Jag vet att den här typen av känslor sitter djupt. Djupa känslor har dock, tack och lov, inte alltid rätt bara för att de sitter djupt.

Jag har skrivit mer om det i inläggen ”Nu gläds jag över att jag är kvinna” och ”Könsförvirring, uppfostran och hur jag hittade hem i min egna kropp”.

Böcker · Lästips

Jag fick två böcker!

Jag fick oväntat och mycket överraskande hem två böcker, sända av en anonym bloggläsare. Den ena är Love thy Body skriven av Nancy R. Pearcey och den andra är The doctrines of grace skriven av James Montgomery Boice och Philip Graham Ryken (långa namn).

Blev väldigt glad!!!

Love thy body har jag redan läst via e-bok (Kindle), och jag har skrivit lite om ett poddavsnitt om boken med författaren Nancy R. Pearcey i inlägget ”kroppen är inte åtskild från den man är”. Love thy body är så bra att jag har tänkt köpa ett pappersexemplar så att jag kan bläddra, vika sidor och markera. E-böcker må vara praktiska och bra men de är inte optimala för böcker man ofta återkommer till.

The Doctrines of Grace har jag inte läst ännu men jag ser fram emot att göra det! Jag tycker att det är väldigt roligt att nån valt ut och skickat just dessa två böcker till mig, tack så mycket!

Bilder · Illustrationer · Läsarfråga

Läsarfråga: hur hindrar man folk att bli traumatiserade i församlingar?

Jag fick en läsarfråga.

”Hej hej!
Har inget med ditt inlägg att göra men jag tycker det vore intressant att höra hur du idag tänker kring kyrkans baksidor och vad du anser att kyrkan borde förändra. Läs gärna berättelserna här: https://exodus.wiki/berattelser


Många upplever att de har fått svåra trauman av den kyrkliga miljön. Jag personligen tänker att både mörker och ljus finns i kyrkan. Hur ska kyrkan kunna göra sig av med mörkret och bara återspegla Guds ljus och förhindra att fler blir traumatiserade? Svår fråga förstås.”

Tack för frågan!

Det här är något som jag har tänkt på väldigt mycket sedan jag själv mötte Jesus då det i början kom många välmenande människor som ville varna mig för min nyfunna övertygelse. För er som inte vet så var jag alltså bloggare för Nöjesguiden när jag blev offentlig med min tro och nyheten fick ganska stor spridning.

De flesta av dessa var oroliga och omtänksamma på ett rörande sätt även om råden inte var så relevanta för min del, medan några kom med lögner och anklagelser på ett på gränsen till hatiskt sätt. Och även fast det kunde kännas omtumlande så förstod jag att det låg sår bakom.

Då jag precis börjat gå med Jesus så var jag först avundsjuk på alla som fått växa upp med Bibeln och som haft tillgång till alla svaren jag sökt så länge efter, men jag ångrade mig snabbt då jag insåg att en religiös uppväxt kan innebära sina alldeles egna problem.

När jag går in på din länk så beskriver dessa människor rädsla för döden, rädsla för Jesu återkomst, rädsla över att inte vara rena och goda nog, en svartvit människosyn, helvetesskräck, rädsla för att vara fördärvade efter utomäktenskapligt sex (och till och med våldtäkt). Inläggen är fyllda av skuld och skam och fasa.



Det här beskriver inte mötet med varma, heliga Jesus som med seende ögon och varma händer håller, bär, tvättar, helar och leder den vilsna på rätta vägar.

”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” Joh 3:17

Jesus har hjälpt och hjälper med allt, och även fast Gud är sträng och vill gå tillrätta med oss om saker som är fel så går det inte att missta hans enorma kärlek, värme och tålamod. Så vad jag ser när jag läser detta är en tro som inte håller innebörden av Jesus som Frälsaren på korset, som övervunnit döden och som tagit straffet i vårt ställe. Visst verkar det som att de fått höra om Jesus som korsfäst (blodig på korset, med en ledsen blick som ser ned på dem), men andemeningen av det har liksom gått förbi. Innebörden, konsekvensen.

Där det finns människor där finns det också alltid mänskliga brister, okunskap, vantolkningar, olika livsfaser och ondska. Det är viktigt att skilja på Gud och på människor och jag förstår att denna distinktion nog kan vara omöjlig att göra som barn, och för människor som endast får sin bild av Gud genom människor (och inte kan urskilja när människorna agerar i linje med Gud och inte).

Jag misstänker att en religion som liknar kristendom till det yttre men saknar Kristus liv och kraft har potentialen att vara mycket värre än ateism. Ateister slipper ju en arg, besviken psykopatgud som alltid söker efter fel att kritisera och människor att plåga i evighet.

Där den gudssynen är utbredd kan inte Jesus vara i centrum. Men jag vet inte hur man gör, mer än att alltid sätta honom i centrum, vilket inte är ett särskilt uttömmande, konkret svar.
Jag må ha varit kristen i fem+ år men på grund av mina sociala ickebehov har jag inte rört mig i kyrkogemenskap så mycket. Människor är ju jättekomplicerade och relationer är min nemesis, eller, ja, utmaning här i livet. Men att veta vad som står i Bibeln är livsviktigt. Att ha en personlig relation till Jesus är minst lika viktigt. Och så är det viktigt att vi som är kristna lyder så gott som vi bara kan, och erkänner misstag också så gott som vi kan.

”Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom är det bättre att en kvarnsten läggs om hans hals och han kastas i havet.” / Mark 9:42

Mer erfarna och visa läsare får gärna svara i kommentarerna om ni känner att ni har något som ni vill säga. Många människor som växer upp i ett kristet hem och i ett kristet sammanhang fortsätter tro som vuxna. Hur detta går till vet jag ingenting om, då jag inte är uppvuxen så eller vet hur man uppfostrar barn till kristna (än?).

Jag vill tipsa om Joachim Eslanders bok ”På väg” (har skrivit om den här, och efter att ha läst hela kan jag fortfarande rekommendera den). En annan sak jag spontant kan rekommendera är en intervju med Malin Shelin, med bakgrund i Livets Ord, som ni kan hitta bland annat här (var rörigt att hitta det avsnitt jag sökte).

Betraktelser · Bilder · Illustrationer · Musik · Stor Konst · Youtube

Feminismen har blivit som en låt av Eddie Meduza

Jag studerade hästars anatomi i tre år innan jag ritade denna bild

Jag lyssnade på Eddie Meduzas låt Kings horses för första gången på länge, och jag tycker att den fångar en glimt av dagens feminism.

Meduzas sång börjar med en pojkes första möte med kungens män. Kungens män har fått makt att göra det kungen säger åt dem och de mördar av nån anledning pojkens far. Den unga pojken svär att han ska ta hämnd. Han börjar träna för att själv bli så stor och stark att han kan ta sig an uppgiften.
Efter några år så händer det sig så att kungen behöver starka män, så pojken som nu blivit stor erbjuds auktoritet och välstånd och vips så rider han med kungens män och far fram på samma sätt som sina forna antagonister.

Patriarkatet hatar allt som är ”femininitet”?

Feminismen har utpekat patriarkatet som roten till ungefär all ondska. Män har blivit anklagade för allt negativt som drabbat kvinnor sedan tidens begynnelse; de anser att män har varit fundamentalt hänsynslösa, att de har levt enbart för egna intressen, att de inte brytt sig om barn vars liv de varit med att tända, att de har supit och uttalat sig förminskande om kvinnors kroppar medan de själva ogenerat fläkt ut fläsket till smärta för alla andras ögon, och att de håller varann om ryggen i ett ogenomträngligt brödraskap när oegentligheter sker. Man har även sagt att män inte bara hatar kvinnor, de hatar allt som är ”femininitet”.

Något som jag ser att feminismen i mycket ogenerat har tagit över. Att uppoffra sig och sätta man och familj framför egna behov anses allt mer orimligt och nästan svekfullt mot hela kvinnokönet, sker sexuella relationer med män utan känslor så är det ”starkt och självständigt”, barn är det kutym att skämta rått kring, moderskapet förminskas, kvinnors fertilitet och särprägeln att bära liv utmålas i det närmsta som en mystisk genetisk okontrollerbar defekt som måste botas innan kvinnor kan anses fullt funktionsdugliga. Och män gör det inget om man uttrycker sig snuskigt, nedlåtande och hatiskt kring. ”Maskulinitet” beskrivs som något övervägande negativt.

Jag tycker att svinigt beteende bland oansvariga karlar ska motverkas och med rättfärdig ilska fördömas, tillrättavisas, i vissa fall anmälas och straffas (gärna hårdare än vad vi i dagsläget gör).

Men många gånger undrar jag om inte stora delar av feminismen sett på de män som levt i förfall, gränslöshet och snusk, men i stället för att vilja få dem att rycka upp sig till högre moralisk standard, så har de egentligen mest av allt längtat efter att själva få falla på liknande sätt och vara lika egocentriska utan att bli kritiserade för det.

Jag undrar därför om inte feminismen har blivit one of the men who rides the kings horses.

Klicka här om inbäddningen inte fungerar