Allmänt · Barn · Bilder · Jesus · på Sonja · Trygghet · Vittnesmål om Jesus

När man försöker höra vad som pågår men bara hör brus

Idag har vi varit ute flera gånger i snön, har även varit ute själv och bara gått. Har haft en så bra ledig vecka senaste veckan, en underbar start på 2021.

Som ni ser var mängden snö patetisk men vi körde ändå om och om igen, uppför backen och nedför backen, och det var så roligt att se lillens glädje när han körde ”som med en bil”.

Jag älskar mitt liv så mycket. Tänk att jag får vakna varje morgon och veta att Gud finns och att han är god. Varje andetag som jag andas så känner jag honom där. I 30 år tyckte jag att det blev allt tyngre att andas, och det blev bara värre att bära tyngden som låg osynligt över bröstet, så svårt att leva med avgrunden som växte där inne. Men nu är det skönt att få luft och att känna hjärtat slå. Där avgrunden var känner jag värme.

Jag tycker att världen är hemskt rörig och när jag försöker avläsa vad som pågår så brusar det bara. Det är sådan väldig röra, så mycket förvirring och dubbla budskap i allt. Så mycket är fel. Kommer det brisera? När? Hur? På grund av vad? Sen har vi vardagen också, och alla relationer, som alltihop bär på sitt.

Min stora tröst när jag är osäker på hur det kommer bli, är min Jesus, som jag får vakna med varje dag. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Och om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty han är med mig. Hans käpp och stav, de tröstar mig.

Gröna ängar
Allmänt · Barn · Bilder · Familjeliv · Högtider · Jesus · Natur och vyer · på Sonja · Trygghet

Skräckfylld tanke en väldigt lugn juldagsmorgon

Det har varit så vackert här idag! Så fort solen gick upp började nattens frost att glittra och glimra så vi tog yngsta och for upp till skogspromenaden. Dammen var täckt med ett centimetertunt, blankt och genomskinligt lager is och när vi gick ut på bryggan och hoppade så knäppte det metalliskt i hela isen, från ena stranden till den andra. Ljudet påminner om när vajrar går av i slänggungan på Liseberg.

En tanke fyllde mig med fasa: Tänk om jag och Joakim skulle bli upptagna i samtal för en stund, och nästa gång som vi såg mot lillen så skulle Stigen, glad i hågen, stå långt ute på isen och vinka åt oss. Vad skulle vi kunna göra om så skedde? Bara tanken fick det att göra ont i magen, just för att den var sannolik. Springa ut på tunn is är exakt sånt små barn gör om man inte bevakar dem som en hök. Så det är bara att bita ihop och ha koll på barnen så gott man kan, helt avslappnad blir man inte med småbarn och det är konstigt nog inte helt ohärligt.

Vid promenaden hade nån (gissningsvis från Equmenia) satt upp denna. Jag blir så glad varje gång jag läser eller hör något om min Jesus. Han har räddat livet på mig, och räddat livet på så många fler sen han föddes. Jag älskar honom!

När solen kom fram och lyste på isen så blev det ljusare än ljust, det blev onaturligt ljust. Det var som att det var två solar som sken, en från himlen och en från dammen.

Jag hoppas att ni har en fin juldag! Nu ska jag väcka minstingen från tuppluren.

Jag har flyttat bloggen och när jag gjorde det föll mailprenumeranter bort. Vill du följa bloggen via mail så kan du registrera dig här.

Barn · Bibeln · Bilder · på Sonja · Resor

Läste Jeremia när något mysigt hände

Jag läser just nu profeten Jeremia igen. Jag brukar försöka läsa varje bok en gång per år, men den här gången har det gått lite långsammare. När jag kom till det här avsnittet hände nåt mysigt:

”De tar lätt med att hela mitt folks skada och säger: ‘Allt står väl till, allt står väl till”. Men allt står inte väl till. De skall stå där med skam, ty de har bedrivit avskyvärda ting. ändå känner de ingen skam och förstår inte att blygas. Därför skall de falla bland dem som faller. När tiden kommer att jag skall straffa dem, skall de komma på fall, säger HERREN” Jeremia 6:14-15

Här profeterar Jeremia mot den tidens falska profeter, profeter som alltså borde föra Guds talan och leda människor på hans vägar men som i stället smeker syndande människor medhårs, håller dem i handen medan de går mot sin gemensamma undergång. Det får mig att tänka på pastorer och präster idag som i Guds namn lär ut obiblisk syn på kärlek, på kön och som stolt propagerar för abort.

Just detta är kanske inte jättemysigt i sig. Kanske inte mysigt över huvud taget.

Men när jag hörde det här stycket så kom jag ihåg precis var jag var senast jag hörde det – i Umeå, gåendes i kylan och snön, med min lilla ca niomånaders i vagnen.

Den här bilden är tagen kanske från samma promenad som när jag läste (i detta fall lyssnade på) Jeremia senast. Och jag minns precis var i stan jag var också, jag gick förbi massa bostadshus som låg på adresser som förde tankarna till olika ämnen i skolan. Typ ”biologigatan” och ”kemigatan”.

Det var det mysiga. Allt det uppenbarade sig för mig med (någorlunda) (för mitt minne) detaljrikedom. Känslan, ljuden, ljuset, husen, de översnöade lekplatserna, de offentliga konstverken som ska piffa till allmänna ytor men som kanske inte är så jättefina. Det var januari 2019 och jag och lillen bodde hos syrran i Umeå för att de gjorde stambyte hemma. Jag var föräldraledig och syrran jobbade så jag och pojken gick omkring i Umeå hela dagarna i kylan.

Vi gick från Tomtebo till bibblan i centrum varje dag och hängde där. Det var innan corona så barnen låg där och dregglade på exakt allting utan att nån brydde sig. Det var härliga tider. Hade vi vetat vad som komma skulle så hade man kanske grabbat tag i första bästa främling för att dansa Zorbas.

Och eftersom jag fortfarande ammade honom så kunde jag bara sätta mig bakom en hylla om han behövde ett mellanmål. När vi tröttat/klockan började närma sig 17 så slängde vi oss på bussen hem.

Den här bilden är tagen här (länk till livekamera vid bussterminalen).

När vi talar om trollen så tänker jag packa ner honom och gå en liten sväng innan jag måste börja med middan.

Allmänt · Barn · Bilder · Vardag

Skölja igenom rören

Igår råkade jag skriva ett inlägg om det förhatliga amerikanska valet fastän det är en smutsig syltburk som jag helst inte vill stoppa fingrarna i. Men det blev så för att jag krystskrev och det var vad som kom upp.

Jag har haft noll inspiration att skriva. Jag brukar alltid ha ett behov av att skriva något varje dag, må det vara blogginlägg, privata dagboksinlägg, brev eller bara rent trams. Senaste månaderna har det behovet inte trängt igenom utan det har stannat där inne.

Så jag har lite smått börjat tänka att jag kanske har kalkat igen och att jag måste skölja ur rören. Kanske blir det värre ju längre jag väntar? Kanske är det bäst att jag bara skriver.

Har ingen aning men tänkte att jag ska testa. Tänker även tvinga mig till att skriva för hand. Kanske även att måla, även om det känns något fjärran just nu. Målar jag så kommer jag att tvinga er att se på mina tavlor.

Från en utflykt på höstlovet. Tycker han ser ut som en skön blandning mellan en som ”bara står och hänger” och James Bond utanför ett fönster 80 våningar upp.