Allmänt · Barn · Bilder · Församlingsliv · Kyrkoliv · på Sonja · Vardag

När man liks inte kan jobba

Nu har jag varit hemma i över en vecka, och mer lär det bli, för lillen är snorig och lite hostig.

Jag har utrustning så att jag ska kunna arbeta hemma men det är bara att glömma. Jag skulle inte kunna fokusera ordentligt på vare sig jobbet eller på honom, bara tanken på att försöka hantera båda samtidigt ger stressmak i munnen.

Så jag är hemma 100% och tar dagen som den kommer.

DSC02853

Det är inte svårt att se glaset halvfullt i det här, veckan har varit supermysig. Det är full blown vår i Kungälv och lillen är hur rolig och gullig som helst. Vi har varit ute på upptäcksfärder och han lär sig nya ord varje dag. Och så kan han så där lite udda ord som man inte fattar att han lyckats snappa upp och memorera.

Som vulkan.

”Kaan” säger han när vi läser boken med en vulkan, och ”ptchhh” (ljudet av vulkanutbrott). När snappade han upp det? Vilket minne han måste ha.

DSC02856

14-åringen har också varit hemma på grund av torrhosta, och vi har haft tid att umgås mer än normalt, något som jag verkligen har saknat. Vi har haft massor av tid att prata och diskutera precis som vi jämt gjorde förut. På den tiden då hon var intresserad av vad jag hade att säga om saker. Jag frågade henne om hon tror att hon och jag hade varit vänner om vi var lika gamla, och utan en sekunds betänketid svarade hon ”NEJ”.

DSC02695

Jag har målat lite mer med vattenfärg, eller ja, jag har målat en bild till. Den blev bättre än förra anser jag själv och jag blev särskilt nöjd med den lilla timrade redskapsboden där på ängen. Ni vet ett sånt där litet hus där man förr förvarade sina grejer men som nu står och multnar och förfaller överallt i de norrländska skogarna. Jag älskar dem. När man var barn var de en guldgruva till lek.

Funderar dock på att byta naturtemat och måla en helikopter nästa gång.

DSC02852

Vår församling har fortfarande möten på söndagarna (färre än 50 pers) men vi går inte dit. Vi har hostiga barn (varav en av dem hade feber förra helgen) så jag som dessutom är asocial ser ingen poäng i att gå omkring och träffa massa folk just nu i det här läget.

Jag hoppas att det inte är det lugn före stormen för det här landet som det verkar som att det kan vara. Kom ihåg att Gud finns.

Ha det bra!

 

Allmänt · Barn · Bilder · Familjeliv · Vardag

Lista på vad ni ska bunkra

Är det inte konstigt hur fort man vänjer sig med något som är onormalt? Coronavirus är onormalt och nytt men jag börjar redan känna att alla anpassningar är en självklar del av livet. Jag har svårt att minnas hur livet var innan allt det här började. Va, har jag inte alltid burit med mig spritgel i handväskan likt en pepparspray mot andra människors spontana utsöndringar?

Idag for vi till en affär och bunkrade toapapper och ris, för det är tydligen vad man gör nu för tiden. Vi förstår inte varför. Varför just toapapper och varför i all världen ris?

Äsch, sak samma! Vi sitter alla i samma båt. Nu gäller det att stå enade i krisen och gå huvudstupa in i gruppmentalitetens härliga värld.

5D65EC49-D486-4A11-B961-57EFF39158C6

26B6570A-4736-4500-9354-FC6D5DF19E25

Lista på saker att bunkra:

  1. Toalettpapper
  2. Ris (denna punkt kan du skippa om du vill)
Abort · Allmänt · Barn · Bebis<3 · Bilder · Jesus · Kristendom

Glad att jag inte längre går omkring och kallar ofödda barn för ”klumpar med celler”

Förr var jag en av alla dessa människor som på ett robotlikt sätt kunde rapa fram att ofödda barn (aka cygots, embryos, foster) bara är ”klumpar med celler”.

Idag vill jag bara uttrycka lättnad och tacksamhet för att jag inte längre är en person som gör så.

För det är inte bara ignorant, det är fullständigt ovärdigt.

Jag har fått mycket kritik för att jag har vänt åsikt om abort och det har bitvis varit tufft. Jag är, som jag har sagt många gånger, konflikträdd, och jag vill gärna välja medelvägar så ofta det går. Men mer och mer så blir lättnaden uppenbar för mig.

Jag bekänner mig till en Gud som värdesätter alla människoliv mycket högt, och jag tillhör ett folk som strävar efter ett liv i linje med Guds vilja. Och det här folket är bland de enda invånarna här i Sverige som ser de ofödda människoliven och värnar dem. Vi är bland de enda som ser dem som värdefulla i en kultur som utpräglat har vänt dem ryggen och stängt dörren till att ens erkänna deras mänsklighet.
I den här kulturen kallas dessa minsta och mest sårbara bland oss ofta för ”klumpar med celler”. Tänk att få tillhöra denna uråldriga rörelse som vägrar att göra så.

Ja – vi är i underläge, och ja – vi får mycket skit för vårt ställningstagande. Vi blir anklagade för allt möjligt hemskt. Det är svårt och utmanande och ibland får man frågor som är omöjliga att besvara på ett enkelt sätt. Ibland gör det ont och ger ångest och man önskar att man bara kunde anpassa sina åsikter till det som ger minst motstånd. Vilket ändå skulle bli mycket svårt, för vissa saker kan inte bli osett när man väl sett dem.

Vi är på rätt väg. Jag lärde mig nyligen att de första kristna kallades för ”De som tillhör Vägen”. Jag gillar det.

Och till dig som gjort abort och läser det här – jag är inte ute efter dig på något sätt. Jag vill att du ska må bra. Om du inte redan läkt från aborten eller aborterna, så önskar jag inget hellre än att du ska bli det. På efterenabort.se, som drivs av föreningen Livsval, så finns det hjälp att få om du själv skulle vilja. Om du har svårt att gå vidare så är du inte ensam och det finns hjälp att få. En del söker hjälp först tiotals år efteråt. Kan även tillägga att jag inte har något att göra med det arbetet, så känner vi varandra privat så ska du veta att jag aldrig får reda på vilka som tar kontakt med dem. Det är strikt konfidentiellt.

IMG_6403

Bilden är solblekt och otydlig. Men här såg jag min nu 12-åriga son för första gången. Min blindtarm hade spruckit, jag hade blod i buken, men mitt i all smärta och rädslan jag kände så tickade tydligt ett litet litet hjärta. Ett hjärta som fortfarande slår. Jag var i graviditetsvecka 8. En del kallar detta för en klump med celler. Det är ovärdigt.