Bilder · Illustrationer · Natur och vyer · på Sonja · Stor Konst

Tiden är inne för er att stå ert kast

Jag håller på att göra om på bloggen för att jag vill att det ska vara lite mysigt. Har gjort en header med ett självporträtt, men tyvärr så kan jag inte rita ansikten ordentligt och måste öva. Jag har redan sagt att om jag börjar måla så kommer ni tvingas att titta på vad jag gjort så ni har inget val. Tiden är inne för er att stå ert kast.

Bakgrunden är från ett foto taget i Latikberg 2018 och jag har klippt bort hela min familj som stod nedanför granarna. Tanken är dock att jag ska måla något som bakgrund med. När jag får tid……. ni får helt enkelt se vad som växer fram.

Jag vill inte ha någon bakgrund härifrån Kungälv. Det är inte det att naturen kring Kungälv är ful (bara ganska, nej jag skojar bara) utan det är för att den är så fruktansvärt o-vintrig. Kolla den här bilden som jag tog idag från min promenad.

Fint men.. fel? Kan man säga så om en skog? Jag säger så om en skog!

Jag hoppas att ni har det bra ute i stugorna. Är du utan hopp vill jag säga: det finns hopp. Och har du ångest, irrar hit och dit i tankarna och har du gjort saker du ångrar eller genomgått oåterkalleliga förluster vill jag säga: det finns frid. Ni vet genom vem. Ni vet vem jag menar.

‘Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.’

Fjärde Moseboken 6:24-26

Klistrar in ett inlägg från min syster i tron, Carola:

Ni kan hitta inlägget på instagram genom att trycka här.

Allmänt · Barn · Bilder · Familjeliv · Högtider · Jesus · Natur och vyer · på Sonja · Trygghet

Skräckfylld tanke en väldigt lugn juldagsmorgon

Det har varit så vackert här idag! Så fort solen gick upp började nattens frost att glittra och glimra så vi tog yngsta och for upp till skogspromenaden. Dammen var täckt med ett centimetertunt, blankt och genomskinligt lager is och när vi gick ut på bryggan och hoppade så knäppte det metalliskt i hela isen, från ena stranden till den andra. Ljudet påminner om när vajrar går av i slänggungan på Liseberg.

En tanke fyllde mig med fasa: Tänk om jag och Joakim skulle bli upptagna i samtal för en stund, och nästa gång som vi såg mot lillen så skulle Stigen, glad i hågen, stå långt ute på isen och vinka åt oss. Vad skulle vi kunna göra om så skedde? Bara tanken fick det att göra ont i magen, just för att den var sannolik. Springa ut på tunn is är exakt sånt små barn gör om man inte bevakar dem som en hök. Så det är bara att bita ihop och ha koll på barnen så gott man kan, helt avslappnad blir man inte med småbarn och det är konstigt nog inte helt ohärligt.

Vid promenaden hade nån (gissningsvis från Equmenia) satt upp denna. Jag blir så glad varje gång jag läser eller hör något om min Jesus. Han har räddat livet på mig, och räddat livet på så många fler sen han föddes. Jag älskar honom!

När solen kom fram och lyste på isen så blev det ljusare än ljust, det blev onaturligt ljust. Det var som att det var två solar som sken, en från himlen och en från dammen.

Jag hoppas att ni har en fin juldag! Nu ska jag väcka minstingen från tuppluren.

Jag har flyttat bloggen och när jag gjorde det föll mailprenumeranter bort. Vill du följa bloggen via mail så kan du registrera dig här.

Allmänt · Barn · Bilder · Natur och vyer

Drömmen om ett potatisland

Jag dagdrömmer om att ha ett potatisland. Tyvärr fastnar mina drömmar i att jag inte vet hur jag ska sköta jorden. Bör man ha en traktor? Eller en oxe? Var ska jag förvara oxen? Eller går det bra att driva ett mindre potatisland för egen hand? Eller borde jag kanske ha ett stort potatisland ändå? Är treskifte något man borde lära sig mer om? Var får man tag på sättpotatis när man inte har sparat några egna från förra skörden? Hur väl måste man känna en granne för att få låna dennes traktor? Bör man baka en tigerkaka till grannen som tack, om man får låna traktorn?

Jag gillar inte hur min potatislandsdröm ständigt gör mig slutkörd utan att jag ens hunnit sätta en enda potatis ens i mitt egna huvud. Det gör att jag tappar lite hopp om drömmen, som ändå ligger kvar.

DSC03556Mellan pojken och kojan på bilden hade vi ett av våra potatisland då jag växte upp, men numer växer det bara gräs där som ni kan se.

 

Allmänt · Barn · Bilder · Natur och vyer

Just nu avskyr jag att vara hemma

Howdy hej alla cowboys där ute

Nu är familjen hemma i Kungälv igen. Det var inte roligt att åka från Norrland, men vad ska man göra, jag var inte ledig v30.

Sen vi kom hem har maken renoverat halva köket, och igår plockade vi hallon i skogen. Jag tog inte med mig kameran men tänk er vackra naturbilder med ett litet barn som står hukad i en buske, röd och blå om läpparna. Elsa Beskow 2020.

DSC03917

Här är bild från ett annat tillfälle. När vi var i utanför Vännäs. 

Skillnaden mellan där uppe och här nere är att vi här nere kan finna även björnbär. Vilket vi gjorde. De flesta omogna. Vilket får mig att gnövla händerna och tänka på morgondagens skörd.

Jag måste säga att vår tur med plockhinken muntrade upp mig ganska mycket. Just nu avskyr jag att vara hemma. En del av det beror på att minsta lillen är så aktiv nu, och när vi är hemma blir det lätt lite mycket, lite intensivt.

Jag skulle inte ge honom bedömningen vild, men det är nånting med aktiva tvååringar som kan göra att vilket hem som helst känns som en mycket liten och trång låda.

DSC03792

Från Latikberg, min fina vackra by som jag älskar

Vi MÅSTE köpa ett uppläggningsfat!

Idag gjorde jag favoritbakverket cheesecake som jag strödde plockade hallon på. Vilket är ert favoritbakverk? Vilket väljer ni helst när ni är på kafé? Jag väljer helst cheesecake alla dagar i veckan. Det är det bästa som finns i hela världen.

Jag tog inga foton på min cheesecake för den blev väldigt ful. Det blir nästan allt som jag bakar tyvärr. Jag minns en gång när jag la ut en bild på en tårta jag bakat till maken och nån sa ”vad är det där för syltpöl”. SYLTPÖL!!
Jag har sagt till maken att vi måste köpa ett fint uppläggningsfat nu. Jag är trött på att servera fika uppläggsmässigt som om vi vore barackrastande vägarbetare på NCC.

Vi är 35+ år vi måste level up.

Men god blev den. Svärmor, som är på besök, tog till och med en bit till, och det ser jag som ett bra betyg. Hon brukar annars bara sitta och äta smulor enligt min mening.

Vad händer i världen?

Världen är sjuk.