Bilder · Illustrationer · Recensioner

Recension ”Se upp för Jönssonligan”: Förvirrande, osammanhängande, inte helt dålig

På juldagen var det premiär för nya Jönssonligan-filmen på C-More och vi laddade så klart upp oss i soffan och såg första halvan dagen efter premiären, och andra halvan dagen efter det eftersom vi blev trötta och behövde sova. Här är några tankar.

Jönssonligan har fått nya kroppar. I spetsen som Charles Ingvar ser vi Henrik Dorsin och i rollerna som de andra ser vi mindre kända skådespelare. Men detta älskvärda rövarpack har inte bara fått nya kroppar, de har också fått helt nya personligheter och de personligheterna är konturlösa och obegripliga och har ingenting med sina föregångare att göra.

  • Vanheden är vare sig käck eller charmig. I stället är han ruffsig och lealös och säger kanske två saker under hela filmens lopp och detta med en mjuk röst som knappt når fram till örat.
  • Dynamit-Harry är inte alkoholist, han är inte ens nykter alkoholist. Han är inte heller iögonfallande korkad eller förstör/räddar allt genom att spränga nåt, jag tror inte ens att han KAN spränga nåt längre. Det enda han säger som låter likt hans gamla jag är när han säger ”vilken j kväll” vid ett tillfälle (i stället för smäll). Jag undrar om det inte är enda repliken han har.
  • Doris är inte kvinnligt hurtig, naiv eller dumkär i Harry utan hon är tystlåten, allvarlig och har förvandlats till nåt slags low key tekniskt geni (? eller ?) som samlar på barn, säkert pga nån mörk bakgrundshistoria om hennes liv som vi som publik aldrig får reda på.

Dålig fosterhemskontroll

Som sagt så är mycket obegripligt och osammanhängande. Till exempel får vi veta att hela gänget bor i en gammal fabrikslokal fylld med fosterbarn som Doris matar med kattmat. Charles Ingvar vill att de ska bo kvar i fabriken och vara yrkeskriminella men konflikt uppstår då de andra vill ligga på ett lägenhetsgolv i Bagarmossen den tid då de inte muckar oprovocerade gräl med hederliga människor som gillar sötmandel. Vanheden går igenom en relationsmetamorfos med sin far som verkar bra men som jag tror skulle framstå som dålig? Och hans mor går som på gaser, man vet inte riktigt vad hon sysslar med, hon är bisarr helt utan förklaring.

Jag vill inte spoila handlingen. Men motivationen kring den onda miljardärens plan att upprätta monarki i Finland är oklar. Varför han lever sitt liv instängd i en källare och följer omvärlden genom kameror och tv-apparater från 40-talet är också oklart. Är det för att han är rik och helt enkelt har möjligheten till den livsstilen?
Att han verkar lika emotionellt investerad i filmens huvudspår som jag är emotionellt engagerad i rengöringsmjölk för ansiktet, gör inte heller hans karaktär och syfte lättare att greppa. Han är väl helt enkelt bara en idiot.

Inte helt dålig ändå

Ändå och trots allt detta så tycker jag inte att filmen var helt dålig. Den hade sin charm och ibland skrattade vi lite. Den hade också ett par twister och några oväntade vändningar som påminde om twister och oväntade vändningar som förekom i de gamla filmerna.
Den var dessutom mycket bättre än den andra ”nyinspelningen” av Jönssonligan som kom 2015, ”Den perfekta stöten”, där tonen för filmen sattes redan i början då Dynamit-Harry gråter hysteriskt i en husvagn i färd att ta livet av sig och Charles Ingvars älskade fadersfigur skjuts i bakhuvudet (och vi som precis före hade sagt till barnen att Jönssonligan är tokroliga). Den här filmen hade en bättre ton.

Om filmen varit kristen:

Jag ser framför mig hur den onda kvinnliga miljardärskumpanen i ett av sina förtvivlade ögonblick råkar få syn på Sebastian Staksets bok ”Bara ljuset kan besegra mörkret” (den delas ut lite här och där och nån har väl bara slängt den ifrån sig), erkänner sina grova brott efter att ha blivit övertygad om evangeliets kraft, varpå hon hamnar i fängelse, där hon träffar ännu fler kriminella som även de blir övertygade. Om filmen var kristen hade den inte handlat om Jönssonligan utan det skulle ha handlat om den här kvinnan och hur hon i filmens crescendo samlar hela fängelsets intagna så att de med tändare i händerna kan sjunga Chris Tomlins ”Good good father” på rastgården i en Mycket Rörande Scen. Miljardärsgubben skulle då se detta på en av sina 40-tals tv-apparater och så skulle han också bli övertygad, söka upp Charles Ingvar, anställa honom som kantor (enligt filmen kan han spela piano) i en ny församling och BOOM. Nästa film: ”Jönssonligan: ”Missionsresan” (den är min favoritfilm redan nu när den aldrig kommer hända).

Betyg på ”Se upp för Jönssonligan”:

Betyg: 2 av 5.

Se den med: Någon med begynnande demens
Se den inte med: En kusin
Låt som borde varit med på soundtracket: Satuma poika med Svullo
Mer barnvänlig än: Filmen om Astrid Lindgrens liv
Rekommenderas: Inte! Se hellre Kon-Tiki från 2012, den är jättebra, familjevänlig, spännande

Bilder · Illustrationer · mirakel · på Sonja

Ni fattar inte hur teknisk jag varit, men försök

Nu har jag fixat så att jag kan fjärrstyra kameran via mobilen och så har jag genom ett julmirakel hittat kamerastativet i vår extremt stökiga och oordnade källare. Jag skämtar inte, jag bad en bön, och fann den. Hade jag inte varit övertygat kristen före hade jag blivit det efter.

Ni förstår inte vilken teknisk pärs det var att uppgradera programvaran på kameran och få fjärrstyrningen att fungera. Man var tvungen att ladda ned primitiva programvaror via USB men det gick inte på min dator för min dator var för bra.

Här testar jag för att se om det fungerar (ni kan föra strecket från höger till vänster)

Vad har jag tänkt göra med allt det här då? Vet ej.

Allmänt · Barn · Bilder · Familjeliv · Högtider · Jesus · Natur och vyer · på Sonja · Trygghet

Skräckfylld tanke en väldigt lugn juldagsmorgon

Det har varit så vackert här idag! Så fort solen gick upp började nattens frost att glittra och glimra så vi tog yngsta och for upp till skogspromenaden. Dammen var täckt med ett centimetertunt, blankt och genomskinligt lager is och när vi gick ut på bryggan och hoppade så knäppte det metalliskt i hela isen, från ena stranden till den andra. Ljudet påminner om när vajrar går av i slänggungan på Liseberg.

En tanke fyllde mig med fasa: Tänk om jag och Joakim skulle bli upptagna i samtal för en stund, och nästa gång som vi såg mot lillen så skulle Stigen, glad i hågen, stå långt ute på isen och vinka åt oss. Vad skulle vi kunna göra om så skedde? Bara tanken fick det att göra ont i magen, just för att den var sannolik. Springa ut på tunn is är exakt sånt små barn gör om man inte bevakar dem som en hök. Så det är bara att bita ihop och ha koll på barnen så gott man kan, helt avslappnad blir man inte med småbarn och det är konstigt nog inte helt ohärligt.

Vid promenaden hade nån (gissningsvis från Equmenia) satt upp denna. Jag blir så glad varje gång jag läser eller hör något om min Jesus. Han har räddat livet på mig, och räddat livet på så många fler sen han föddes. Jag älskar honom!

När solen kom fram och lyste på isen så blev det ljusare än ljust, det blev onaturligt ljust. Det var som att det var två solar som sken, en från himlen och en från dammen.

Jag hoppas att ni har en fin juldag! Nu ska jag väcka minstingen från tuppluren.

Jag har flyttat bloggen och när jag gjorde det föll mailprenumeranter bort. Vill du följa bloggen via mail så kan du registrera dig här.

Bilder · Högtider · Jesus · Kristendom · på Sonja

Min julhälsning!

Julens dag till ära har ett av barnen fått fota mig här ute på gården vid granen, för jag tänkte att det skulle bli stämningsfyllt med en hälsning där jag står där vid en gran. Ta hand om er, var nyktra och glada – för frälsaren blev verkligen född (om än det inte var just precis på julafton :p) och han är lika levande nu som då. Det tycker jag är en vettig sak att tänka på och begrunda, även om man kanske kan ha svårt att tro det just nu.

Guds frid, som inte är av denna värld, önskar jag er!