Allmänt · Bilder · Familjeliv · Illustrationer · Trygghet

Vill visa upp min tavla

Jag fyllde år häromveckan och då fick jag lite olika saker, till exempel en dammsugare och massa godis. Men det jag vill lyfta fram allra mest är den här tavlan som min dotter målat åt mig:

Älskar den!!

Vill idag även skänka en extra tanke till min plats i historien. Av alla tider och alla platser att födas på så föddes jag 1985, i södra Lappland, Sverige. Jag har aldrig upplevt krig, förföljelse, svält, naturkatastrofer eller blivit jagad av vilda rovdjur. Har alltid varit fri och så trygg som man kan vara, med tillgång till en mycket hygienisk vård.

Bästa tiden. Bästa platsen. Och på detta, i ett samhälle som i mångt och mycket glömt bort och vänt Gud ryggen, så har jag ändå fått möta honom till skillnad från så många andra (jag önskar att fler ska vända sig till honom).

Oavsett hur mitt liv fortsätter och slutar så antar jag att jag haft det bättre än 99,9% av alla människor som någonsin levat. Såvida jag då inte skulle få ett rent helvete nu på resterande del. Med tortyr och 50 piskrapp om dagen i 25 år. Jag är glad för varje dag som jag får ha det så här.

God natt, kära människor som jag delar denna historieplätt med.

Allmänt · Betraktelser · Bilder · Familjeliv · Vardag

”Mamma, får jag titta på bläckfisken”

Det första Stig har velat göra nu, flera mornar under lovet, är att gå och titta på bläckfisken. Han är lite, lite rädd för den, jag tror det är därför som han alltid vill informera mig före, det blir något nästan högtidligt att öppna lådan där den ligger.

Han drar då försiktigt ut nedersta lådan på byrån i hallen.
– Den sover.
Har han konstaterat. Varje gång. Flera gånger har han begrundat anatomin. Medan jag pysslat i köket har jag hört honom, nedböjd över lådan,
– Den har ingen mun.
eller
– Den har bara ett öga.
När han är klar skjuter han försiktigt in lådan igen.

Allmänt · Barn · Bilder · Familjeliv · Högtider · Jesus · Natur och vyer · på Sonja · Trygghet

Skräckfylld tanke en väldigt lugn juldagsmorgon

Det har varit så vackert här idag! Så fort solen gick upp började nattens frost att glittra och glimra så vi tog yngsta och for upp till skogspromenaden. Dammen var täckt med ett centimetertunt, blankt och genomskinligt lager is och när vi gick ut på bryggan och hoppade så knäppte det metalliskt i hela isen, från ena stranden till den andra. Ljudet påminner om när vajrar går av i slänggungan på Liseberg.

En tanke fyllde mig med fasa: Tänk om jag och Joakim skulle bli upptagna i samtal för en stund, och nästa gång som vi såg mot lillen så skulle Stigen, glad i hågen, stå långt ute på isen och vinka åt oss. Vad skulle vi kunna göra om så skedde? Bara tanken fick det att göra ont i magen, just för att den var sannolik. Springa ut på tunn is är exakt sånt små barn gör om man inte bevakar dem som en hök. Så det är bara att bita ihop och ha koll på barnen så gott man kan, helt avslappnad blir man inte med småbarn och det är konstigt nog inte helt ohärligt.

Vid promenaden hade nån (gissningsvis från Equmenia) satt upp denna. Jag blir så glad varje gång jag läser eller hör något om min Jesus. Han har räddat livet på mig, och räddat livet på så många fler sen han föddes. Jag älskar honom!

När solen kom fram och lyste på isen så blev det ljusare än ljust, det blev onaturligt ljust. Det var som att det var två solar som sken, en från himlen och en från dammen.

Jag hoppas att ni har en fin juldag! Nu ska jag väcka minstingen från tuppluren.

Jag har flyttat bloggen och när jag gjorde det föll mailprenumeranter bort. Vill du följa bloggen via mail så kan du registrera dig här.

Allmänt · Barn · Bilder · Familjeliv · Vardag

Det här är superlöjligt

I morgon fyller minstingen två år och jag känner mig nervös. Har känt mig nervös i flera dagar. Är orolig att hans födelsedag inte kommer att bli bra nog.

Vilket är löjligt. Det är ju knappast för att han bryr sig, han skulle vara lika glad om vi inte firade alls. Det är först när de blir lite större som de får men för livet av att inte fira födelsedagar. Så ska man passa på att inte fira/fira jättedåligt så är det nu.

Nej det här är känslor som passar mer för en förstagångsmamma än för en  trebarnsmor.

Jag tror att det mycket beror på att jag saknar familjen. Jag skulle önska att vi kunde bjuda fler. Jag tycker nog att det känns lite vemodigt och ensamt. Svärmor, som är släktingen som bor närmast, kan inte komma pga corona.

Så går jag omkring och har ont i magen och tänker på att den här födelsedagen hade kunnat vara mycket mer. Jag vill visa upp honom och jag vill att fler som bryr sig ska se hur fin han är och hur stor han blivit.

DSC02884

Igår ramlade han och slog sig i ansiktet så vi fick gå till vårdcentralen och tejpa och plåstra. Han var väldigt tapper och repeterade sista ordet i sköterskans varje mening, vilket hon tolkade som att han gav sitt medgivande samt höll med i allt hon sa.

DSC02893

Han var hemma ”sjuk” måndag och tisdag. Med ”sjuk” menar jag lite snorig. De måste ju vara hemma för ingenting nu för tiden. Ser ni konstverket i bakgrunden? Den köpte Kungälvs Kommun för 1292 1823819 123 kronor och den kallas i folkmun för ”blobben”.

Det är sånt här som gör att människor blir föraktfulla när de hör kulturmänniskor säga att de vill ha ekonomisk ersättning under corona. Det är den dyra och fula offentliga konsten som etsar sig fast, det är den som pöbeln minns. Så varje gång en kulturperson säger att den vill ha bidrag eller pengar, så kommer man ihåg blobben utanför Kungälvs kommun och tänker ”du har fått tillräckligt din slusk”.

Det är bara den omedelbara djuriska instinkten som talar när nån råkar kalla en konstnär för parasit, så är du kulturmänniska, ta det inte personligt och gå inte in i depression. Kultur är viktig. Det måste man ju anta att den är. Jag skojar bara, det är klart den är viktig. En del av den.

DSC02895

DSC02896

Ha det bra, nu ska jag sova. Ni får gärna be för oss 🙂