Häromdan dök ordet bullmamma upp på TV. Mitt ena barn lös upp och sa direkt ”det är väl en sån som du!”.

Jag blev väldigt förvånad men efter en snabbcheck så visade det sig att barnet ifråga trodde att bullmamma betyder ”en mamma som sitter i soffan och äter bullar”.

Det fick mig att tänka. Kanske ska jag ta och bli bullmamma. Alltså en riktig bullmamma. Jag menar – det är aldrig för sent!
Den bästa tidpunkten för att plantera ett äppelträd var 50 år sen. Den näst bästa tidpunkten är idag. Jag är 32 år. Än är jag ung och vi äger en kavel. Den ligger i ett skåp. Vi köpte den i tisdags. Hur svårt kan det vara att välkomna barnen hem från skolan iklädd förkläde?

Sagt och gjort. Jag tog på mig ett förkläde och började baka bullar. Det hade jag inte (såvitt jag minns) gjort sen jag var 17 år och bakade åt deras pappa – som otacksamt la in bullarna i ett skåp och lät dem mögla. Jag förlåter honom aldrig för det!! Eller, ja.. det måste jag ju nu när jag är kristen. Nevermind.

Jag blandade ingredienserna och medan jag stod där och knådade degen vände jag mig upp mot taket (eller egentligen så var det faktiskt skyn som jag vände mig mot) och så sa jag till min himmelska Far så här: Det här är sååååå tråkigt. Jag sa det flera gånger. Det blev inte roligare för att jag sa det men det kändes bättre.

Trots blandade känslor så blev bullarna i alla fall till slut klara. De var inte i närheten av min mammas goda bullar. De blev liksom små och förtorkade på något sätt. Men de var slutförda och inte helt oätliga. Och det här är det bästa av allt: Min son älskade dem. Och han älskade dem lite för mycket för att det skulle vara för att vara snäll och vänlig. Jag förstår inte varför eller hur. Men han tyckte om dem.

Så jag tänker inte ge upp! Klart min son ska få mammas bullar även i fortsättningen. Förhoppningsvis kommer de bli godare med tiden. Jag kan redan nu tänka mig saker som jag kan göra annorlunda nästa gång för att de ska bli godare.

I egen kraft är det omöjligt. Men med Guds kraft är allt möjligt. Stay tuned.