Bilder · Jesus · Kristendom · Kristna · Psykisk ohälsa · Vittnesmål om Jesus

Själens vila

Hej hej!

Jag har massor av idéer om hur jag eventuellt kan blogga, med återkommande teman, till exempel ”veckans krista låt”/”veckans profana låt”, där jag skriver lite vad jag tänker kring texterna. Men jag kommer inte att skrida till verket än på ett tag (om nånsin? *svettig skrattemoji*) för det har jag inte resurser till ( allvarligt, ibland tror jag att min största expertis här i världen är att komma på idéer som jag inte fullföljer *ännu svettigare skrattemoji*).

För jag har en begränsad mängd resurs av energi och fokus, och det verkar som att det nya familjetillskottet tar sin lilla beskärda del av denna energi, hehe, vem hade kunnat ana. Även fast han är världens mest lättsamma och belåtna barn så är det mycket mer att tänka på och göra för lilla mig.

Så just nu fokuserar jag strikt på familjen och ser fram emot kyrkan på söndagarna för det är min sociala stund med andra vuxna, jag orkar inte träffa folk på veckorna utöver mammor jag småpratar med i lekparken. Har inget behov av mer än så heller om jag ska vara ärlig.

Det händer elände i världen och det händer saker som skulle vara roliga att uppmärksamma lite extra, men jag gör inget utav det just nu, utan det där får andra ta hand om tills vidare.

Vi har det så himla bra på dagarna medan de andra är på skola/jobb jag och Stig. Jag tackar Gud för hur himla bra vi får ha det just nu. Minst en gång om dan så får jag känna själens vila. Det kan komma när som helst, i lekparken, på köpcentrumet, eller när jag svettas mig uppför en backe. Jag gör inget ”heligt” (fast ta hand om sina barn är iofs rätt heligt) i situationerna utan det bara tar plats inom mig utan förvarning.

Det här hände aldrig förut, innan jag tog emot Jesus. Aldrig. Min själ kände aldrig någon vila. Den visste inte ens vad det var. Det var som att den trampade vatten, alltid med risk att sjunka ned för djupt för att kunna ta sig upp igen, om den inte trampade trampade trampade. Jag fick ingen luft. Kampen var konstant. Men nu har jag vila. Nu har jag luft.

Jag önskar jag kunde sätta ord på hur mycket den här vilan betyder för mig, och hur det var att aldrig få uppleva något sådant tidigare. Jag visste inte hur jag skulle orka leva mer och jag drömde om att ta livet av mig. Det var en av mina bästa fantasier, att föreställa mig hur det skulle vara att eventuellt inte behöva känna mer. Jag trodde att det var min enda chans att få vila.

Förstod de som undrar varför jag skriver så mycket om Jesus hur illa det var och hur stor skillnad det blev när Jesus kom (Guds son, i egen hög person, alltså herre Gud), då skulle ni undra varför jag inte skriver om honom mer.

Det är han och ingen annan som drog mig upp ur vattendjupet och det är ingen annan än han som satte mina fötter på klippan. Det är han som är syret i mina lungor och det är han som är min vila.

Det hände mig. På riktigt. Kan ni förstå?

Min vardag kan se ut precis som innan utifrån. Jag har mina rutiner, vi gör ungefär samma saker varje dag. Vardagen kan fortfarande göra mig trött och jag svettas och plågas fortfarande när det är soligt och jag kämpar fortfarande i sociala sammanhang och i relationer även om mycket blivit bättre och lättare (känns dock ännu som att jag alltid har skorna på fel fot och byxorna bak-o-fram när jag är bland folk). Men inom mig är det annorlunda, för där bor liv och mening och en evighet, och jag har fått ana mitt värde.
Var jag går, där är Han, en del av mig, och hans ord skiljer märgen från benen. Kan ni förstå?

Det hände mig. På riktigt. Och jag vet att det som har hänt mig har hänt med andra och jag vet att det kommer att hända många fler, så länge som det fortfarande finns tid. För tiden är begränsad, men än finns det tid. Kan ni förstå?

 

IMG_3943

 

Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Kyrkoliv · Ockultism · Psykisk ohälsa · Vittnesmål om Jesus

Grannen med hemsökelserna, och vad som hände sen

Nu tänker jag berätta lite om en grej en av mina närmsta vänner var med om.

Min vän har en granne, och den här grannen kom skärrad till henne i tvättstugan en dag och berättade att hon fått så mycket rädslor och ångest på sistone att hon blivit tvungen att sjukskriva sig. Hon berättade också att hennes lägenhet var hemsökt och att till exempel något kommit på natten och tryckt ned henne i sängen och sagt att hon stör.

Hon sa att hon var rädd och att hon hade försökt be till ”ärkeängeln Mikael” om beskydd, men att hon nu kontaktat ett medium i en annan del av Sverige som skulle komma dit så snart han kunde och hjälpa henne. 

Min kompis, som är kristen (den enda kristna vän jag hade innan jag själv blev kristen) blev förstås orolig, då hon förstod vad det här var för något. Hon berättade lite om Jesus och hur han har makt över alla andar, och tipsade henne att befalla det som störde på natten att försvinna i kraft av Jesu namn ifall det hände igen. Sen kontaktade min kompis en annan troende i närheten för att ha ett alternativ att erbjuda i stället för det där mediumet. Vi kristna vet ju nämligen att medium är riktigt dåligt och att man aldrig ska bjuda hem en sådan i detta syfte. Men eftersom vi inte kan styra andra människor så var ett erbjudande om ett alternativ hur bra som helst. Hon ville helst få till bön i grannens hem så fort som möjligt, innan mediumet skulle komma.

Grannen hakade på erbjudandet och valde att avboka mediumet helt och hållet. Hon hade sagt åt det som störde att försvinna i Jesu namn, och när hon gjorde det så hade hon känt sån frid. Och vid avbokningen så visade mediumet en annan sida som var riktigt obehaglig och elak. Grannen förstod då att mediumet inte skulle kunna hjälpa henne.

Så blev det lördag morgon och klockan 10 så gick min vän och den andra Bibelkunniga troende över gårdsplanen med var sin Bibel i handen för att be hos grannen.

Jag kan se det framför mig, hur kristet coola de var. I min fantasi har den andra kristna träskor av nån anledning. Och gårdsplanen är av grus. Men i verkligheten tror jag att det är asfalt. Och vem har träskor den här tiden på året? I Stockholm? Fast nu vill jag inte fastna på sidospår.

bibelmorgon2.jpg

De kom hem till grannen och bad. Inte så där som i film när den utsatta personen börjar spy och gå iväg dubbelvikt nedför trappor, utan det hela var så där som bönen så ofta är. Man pratar, det är lättsamt ibland och allvar ibland. Ni vet. Och man känner inget storslaget egentligen, ingen stormvind som får fönstren att öppnas och slå, bara det vanliga fina i en stilla bön till Gud.

Och så frågade de grannen om hon skulle vilja säga något till Gud också, med egna ord. Det behövde inte vara värsta bönen utan bara om hon kunde säga några ord högt till honom. Det kunde hon.

Så efter en liten stund så började grannen le och se väldigt glad ut, och så sa hon ”det här är helt sjukt, ni kommer tro att jag är galen, men det här är helt sjukt”. Vadå, frågade de båda hobbyexorcisterna. ”Det är helt sjukt… men det känns precis som att Gud har flyttat in, och bor här inne nu”, sa hon, och så pekade hon på hjärtat. 

Nu har det gått ett par veckor, och grannen har börjat uttrycka stor kärlek i relationen till vår Jesus. En kärlek som jag, min kompis, och så många med oss, känner så väl igen.

Jag säger ju det! Att Jesus lever!

Släpp all new age och tarot och ärkeänglar och andeguider och helgondyrkan som ni har för händerna, och vänd er till den sanna mästaren i stället, Jesus Kristus från Nasaret, Guds son, han som det står om i Bibeln, han som säger att han är enda vägen till Gud. Jag lovar att han är the real deal. 

Det här kan låta konstigt också, men sluta att be enbart till Gud och behandla Jesus som nåt lite småbesvärande sidospår i den kristna tron. Många känner en kärlek till Gud men undviker Jesus och tycker att han krånglar till saker och är lite i vägen. Men Jesus är vägen, och hoppar man över vägen så hamnar man i diket.

”Jesus ropade: ”Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.” Joh 12:44-46

Här har jag skrivit lite om hur du kan be, men precis som ni ser i texten här ovanför så är det viktiga att orden kommer från dig, från ditt hjärtas längtan och funderingar. Det viktiga är att man gör det i tro och/eller i hopp på Jesus. Sen ska man inte misströsta om man inte kan känna det där nya livet på en gång. Det är olika för alla. Jag har en annan väldigt nära vän som sa ja till Jesus och han kände ingenting. Han frågade till och med om Gud kanske ansåg att han är hopplös, och därför inte gjorde sig känd för honom på något sätt han kunde urskilja. Men efter ungefär åtta månader (!) så var det som att något förändrades, och han förstod att Jesus är på riktigt. Säger man ja, har en längtan, och söker. Ja då ska man finna. Så är löftet.

”Alla de som min Fader ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. ” /Jesus Joh 6:37

Ha det bra där ute i stugorna!

 

 

Bibelcitat · Bibeln · Bilder · depression · Jesus · Kristendom · Psykisk ohälsa · Skärmdumpar · Vardag

Titta vad jag hittade!

Jag hittade min fina tygpåse som jag lät trycka 2016, jag trodde att den kommit bort i flytten!

IMG_2799

Och det där Bibelordet från Jesaja. Det finns en särskild anledning till att jag valde just det ordet. LÅT MIG BERÄTTA.

Rätt långt innan jag kom till tro på Jesus, när jag var omkring 23-24 år kanske, fick jag se en inre syn. I den synen såg jag ett spjut som skar genom luften och jag förstod att det spjutet var jag. Nån gång, på nåt sätt, så skulle jag bli ett spjut.

För mig var betydelsen att det skulle bli bra. Att tyngden som låg över mig skulle lätta och att jag skulle susa fram utan hinder. Jag tog det som ett löfte. Löfte från vem? Ja det funderade jag konstigt nog inte så mycket på. Återkommer till det längre ned.

Jag tolkade i alla fall synen som att jag skulle slå igenom och göra karriär inom nöjesbranschen. Det var min dröm, och jag kände att jag ständigt var på gränsen till någon form av genomslag.

Jag minns att jag berättade för min vän Lotta Losten att jag skulle bli ett spjut. Hon skrattade till och undrade vad tusan jag menade. Tror till och med hon nämnde det här med spjutet på sin blogg en gång.

Jo, kolla i det här inlägget på hennes blogg. Inlägget är från februari 2011.

spjutspets.jpg

(Oj vad jag börjar sakna henne när jag läser det här!)

Det här löftet om att bli ett spjut muntrade upp mig i mörka stunder och fick mig att fortsätta kämpa.

En dag så blev det så att jag blev inbjuden till Schulman show. Ni vet Alex Schulman. Jag tänkte att yes nu händer det. Jag åkte till Stockholm och var med men det gick inte bra alls. Jag har väl sällan känt mig så obekväm i mitt liv och jag förstod inte vad Alex Schulman och Fredrik Wikingsson pratade om. Efteråt kunde jag läsa kommentarer som sa att jag var ett helt menlöst mähä och så tråkig som en människa kan bli.

Egentligen tror jag att jag var ovanligt skonad från otrevligheter men jag tog det väldigt hårt ändå. Jag gjorde så gott jag kunde med att packa in känslan av att vara misslyckad i barriärer men det gick inte så bra. Jag hade ingenting i nöjesbranschen att göra, det stod klart, och jag visste inte om jag hade något att göra som levandes människa över huvud taget.

Schulman show var inte mitt enda misslyckandet heller förstås. Ett tv-produktionsbolag bjöd till exempel in mig en gång för att jag eventuellt skulle bli en del av ett nytt humorprogram i en av de etablerade tv-kanalerna och jag åkte på mötet, såg vad de hade att presentera, och så sa jag att det där är inte humor, det där är obehagligt, och att jag aldrig skulle kunna göra sån tv.

Jag menade visserligen det jag sa,  men jag hade kunnat lägga fram det på ett annat sätt. Min sociala förmåga har aldrig varit på topp och kommer nog aldrig att bli på topp heller (och Gud vet att jag gör så gott jag kan). Ni anar inte hur många gånger jag sett den här intervjun med Pelle ”Nordpolen” Hellström och relaterat till exakt 100%.

Det finns flera som har trott och hoppats på mig inom nöjesbranschen men jag har inte mäktat med. Både framgång och motgång har stressat mig.

Och jag kände bara efter de här erfarenheterna att jag aldrig någonsin skulle kunna jobba med nöje. Jag är inte av det rätta virket.

Man brukar säga att det som kännetecknar de som når yrkesmässig framgång är deras förmåga att ställa sig upp efter motgångar och kämpa i alla lägen. Och sån är inte jag. När jag misslyckas så lägger jag mig ned och dör.

Och det var väl vad jag gjorde nånstans där efter Alex Schulman show, då jag förstod att jag aldrig kommer att bli något nöjesspjut. Och för första gången så började jag ifrågasätta vad det var för inre syn jag haft egentligen.

Var kom den ifrån? Och varför la jag sån tyngd vid den? Efter att i flera år hållit fast vid det här spjutet som ett löfte om en meningsfull tillvaro så släppte jag det och tänkte inte på det mer. Nu visste jag inte längre vart jag var på väg över huvud taget. Förr hade jag haft nån form av riktning. Men vad var målet nu? Varför kämpa för att klara dagen när man vaknar upp nästa dag och eländet bara börjar om på nytt igen? Frågorna värkte samtidigt som jag försökte hålla samman ett liv jag inte förstod mig på och inte såg någon mening med.

Så kom till slut den där välsignade dagen den 25 augusti 2015 då Jesus plockade upp mig och visade mig meningen med allt.

Och en dag, nån månad efter det, när jag var ute med hunden och lyssnade på Bibel 2000 på Spotify, så kom jag till Jesaja 49:

”Hör på mig, ni kustländer, lyssna, ni folk, som bor i fjärran. HERREN kallade mig när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn medan jag låg i min mors sköte. Han gjorde min mun lik ett skarpt svärd och gömde mig under sin hands skugga. Han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger”

Det var som tiden stannade. Jag minns vädret. Jag minns hunden. Jag minns precis var jag stod när synen på nytt spelades upp i mitt inre och jag kom ihåg. Och jag insåg att jag hade missförstått: det var inte ett vasst spjut. Det var en vass pil!

Är jag en vass pil nu då? Nej och inte är min mun likt ett skarpt svärd heller, tvärt om, hindrat tal är ett av mina största problem här i livet (skriva kan jag, tala kan jag inte). Fast. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus. Livet med Jesus är inte som livet var innan. Löftet lever än.

IMG_2797

 

Abort · Allmänt · Betraktelser · Illustrationer · Jesus · Psykisk ohälsa

Kvinnan som liknar abort med självmord (partiellt självmord)

Påven liknade abort med att anlita en yrkesmördare för att avsluta nåns liv. Annika López,  överläkare i gynekologi och obstetrik vid Norrtälje sjukhus, skriver i DN (länk här) att hon tycker att det är fel. Abort är inte som att anlita någon att ta livet av någon. Ska det liknas med något så ska det liknas med att delvis ta livet av sig själv, anser hon, hon kallar det för ”partiellt självmord”. Detta eftersom kvinnor nu för tiden ofta kan ta ett piller och på så sätt själva avsluta liven på de vi bär.

”Känsloyttringarna är liknande”, skriver López och syftar på vad jag antar är ett helt självmord, ett fullständigt självmord. Ett så kallat självmord på helheten. ”Ofta sorg, förtvivlan och smärta men också ambivalens, beslutsamhet, tillit och lättnad” fortsätter hon.

partiellabort.jpg

”Självmord är inte olagligt” skriver hon därefter, och tycker på så sätt att man därför kan likna självmord och abort ur vårdens verklighetsperspektiv. Abort är ju inte heller olagligt och man arbetar för att förebygga bådadera.

Och jag måste säga att det här är det mest vridna som jag har läst på jättelänge.. Vad är det här? Och vet hon inte att abort ökar risken för djupa depressioner och _faktiska_ självmord? Eller är det kanske det hon menar? Att aborten bidrar partiellt på vägen till det fullskaliga?

Och om nu kvinnan begår ett ”partiellt självmord” vid abort på grund av att det är hon själv stoppar in abortpiller i munnen och sväljer, vad är då en abort där någon annan utför aborten åt henne? 

Är det ett så kallat assisterat partiellt självmord?

Betyder det att vården hjälper att ta livet av kvinnor.. delvis? Att de bemöter kvinnors upplevda behov av att avsluta sina liv… ofullständigt?

Borde det verkligen vara lagligt i så fall? Assisterat självmord är inte lagligt. Varför ska då assisterat partiellt självmord vara det? Och när det kommer till samvetsfrihet. Ska barnmorskor verkligen inte kunna avstå från att döda kvinnor lite grann?

Nä usch. Jag fattar inte. Jag vet inte ens om jag raljerar eller vad det här är. Jag får bara inte liknelsen att fungera. Jag orkar inte skriva mer om det. Det blir för mörkt. Knyter man ihop självmord och abort så kan det aldrig bli en rosett.

Och om det är nån som läser det här och som mår dåligt efter en eller flera aborter så vill jag bara säga att det finns hopp, du kan bli hel igen! Tro mig! Du som läser vet kanske att jag är kristen, och det är för att jag har mött och tror på Jesus. Och jag vill säga att han dömer dig inte, han snarare befriar dig från fördömelse. Sen lär han dig massa saker. Det finns hjälp att få även från vanliga människor, och jag hoppas att du ska finna den tröst du behöver och är värd.