Bilder · Illustrationer · Recensioner

Recension ”Se upp för Jönssonligan”: Förvirrande, osammanhängande, inte helt dålig

På juldagen var det premiär för nya Jönssonligan-filmen på C-More och vi laddade så klart upp oss i soffan och såg första halvan dagen efter premiären, och andra halvan dagen efter det eftersom vi blev trötta och behövde sova. Här är några tankar.

Jönssonligan har fått nya kroppar. I spetsen som Charles Ingvar ser vi Henrik Dorsin och i rollerna som de andra ser vi mindre kända skådespelare. Men detta älskvärda rövarpack har inte bara fått nya kroppar, de har också fått helt nya personligheter och de personligheterna är konturlösa och obegripliga och har ingenting med sina föregångare att göra.

  • Vanheden är vare sig käck eller charmig. I stället är han ruffsig och lealös och säger kanske två saker under hela filmens lopp och detta med en mjuk röst som knappt når fram till örat.
  • Dynamit-Harry är inte alkoholist, han är inte ens nykter alkoholist. Han är inte heller iögonfallande korkad eller förstör/räddar allt genom att spränga nåt, jag tror inte ens att han KAN spränga nåt längre. Det enda han säger som låter likt hans gamla jag är när han säger ”vilken j kväll” vid ett tillfälle (i stället för smäll). Jag undrar om det inte är enda repliken han har.
  • Doris är inte kvinnligt hurtig, naiv eller dumkär i Harry utan hon är tystlåten, allvarlig och har förvandlats till nåt slags low key tekniskt geni (? eller ?) som samlar på barn, säkert pga nån mörk bakgrundshistoria om hennes liv som vi som publik aldrig får reda på.

Dålig fosterhemskontroll

Som sagt så är mycket obegripligt och osammanhängande. Till exempel får vi veta att hela gänget bor i en gammal fabrikslokal fylld med fosterbarn som Doris matar med kattmat. Charles Ingvar vill att de ska bo kvar i fabriken och vara yrkeskriminella men konflikt uppstår då de andra vill ligga på ett lägenhetsgolv i Bagarmossen den tid då de inte muckar oprovocerade gräl med hederliga människor som gillar sötmandel. Vanheden går igenom en relationsmetamorfos med sin far som verkar bra men som jag tror skulle framstå som dålig? Och hans mor går som på gaser, man vet inte riktigt vad hon sysslar med, hon är bisarr helt utan förklaring.

Jag vill inte spoila handlingen. Men motivationen kring den onda miljardärens plan att upprätta monarki i Finland är oklar. Varför han lever sitt liv instängd i en källare och följer omvärlden genom kameror och tv-apparater från 40-talet är också oklart. Är det för att han är rik och helt enkelt har möjligheten till den livsstilen?
Att han verkar lika emotionellt investerad i filmens huvudspår som jag är emotionellt engagerad i rengöringsmjölk för ansiktet, gör inte heller hans karaktär och syfte lättare att greppa. Han är väl helt enkelt bara en idiot.

Inte helt dålig ändå

Ändå och trots allt detta så tycker jag inte att filmen var helt dålig. Den hade sin charm och ibland skrattade vi lite. Den hade också ett par twister och några oväntade vändningar som påminde om twister och oväntade vändningar som förekom i de gamla filmerna.
Den var dessutom mycket bättre än den andra ”nyinspelningen” av Jönssonligan som kom 2015, ”Den perfekta stöten”, där tonen för filmen sattes redan i början då Dynamit-Harry gråter hysteriskt i en husvagn i färd att ta livet av sig och Charles Ingvars älskade fadersfigur skjuts i bakhuvudet (och vi som precis före hade sagt till barnen att Jönssonligan är tokroliga). Den här filmen hade en bättre ton.

Om filmen varit kristen:

Jag ser framför mig hur den onda kvinnliga miljardärskumpanen i ett av sina förtvivlade ögonblick råkar få syn på Sebastian Staksets bok ”Bara ljuset kan besegra mörkret” (den delas ut lite här och där och nån har väl bara slängt den ifrån sig), erkänner sina grova brott efter att ha blivit övertygad om evangeliets kraft, varpå hon hamnar i fängelse, där hon träffar ännu fler kriminella som även de blir övertygade. Om filmen var kristen hade den inte handlat om Jönssonligan utan det skulle ha handlat om den här kvinnan och hur hon i filmens crescendo samlar hela fängelsets intagna så att de med tändare i händerna kan sjunga Chris Tomlins ”Good good father” på rastgården i en Mycket Rörande Scen. Miljardärsgubben skulle då se detta på en av sina 40-tals tv-apparater och så skulle han också bli övertygad, söka upp Charles Ingvar, anställa honom som kantor (enligt filmen kan han spela piano) i en ny församling och BOOM. Nästa film: ”Jönssonligan: ”Missionsresan” (den är min favoritfilm redan nu när den aldrig kommer hända).

Betyg på ”Se upp för Jönssonligan”:

Betyg: 2 av 5.

Se den med: Någon med begynnande demens
Se den inte med: En kusin
Låt som borde varit med på soundtracket: Satuma poika med Svullo
Mer barnvänlig än: Filmen om Astrid Lindgrens liv
Rekommenderas: Inte! Se hellre Kon-Tiki från 2012, den är jättebra, familjevänlig, spännande

Recensioner

Julfilmen från helvetet

Tom Hanks är en synnerligen omtyckt skådis, älskad och omtyckt av alla förutom Qanon-anhängare, för av dem har han utpekats som pedofil, mördare och människohandlare. Men bland övrig befolkning är Tom Hanks helt igenom älskad.

Hanks är känd från bland annat Forrest Gump, Catch me if you can och Cast away.
Han är även känd för att vara en av producenterna bakom julfilmen Polarexpressen, eller Julfilmen från helvetet, som jag lite fantasilöst skulle vilja kalla den (eftersom jag tycker att den är dålig).

Det är en datoranimerad film ”i ”3D” som handlar om några barn som blir bortförda av en konduktör som ser ut som en död Tom Hanks-kropp som imiterar liv, ett själlöst skal av något som en gång kanske var en berömd skådis. Denna spökliga man huserar ett tåg som kör barn till Nordpolen.

Men det är inte bara Tom Hanks-figurens kropp som tycks vara ett livlöst skal, , utan barnen som Tom Hanks tar med på sin resa förefaller också döda, traumatiserade, frånvarande.

Animationerna är inte dåligt gjorda, inte för sin tid, men det är det som är hela problemet – animationerna är så bra att de nästan ser trovärdiga ut, men de är tillräckligt dåliga för att man ska se att något är allvarligt fel med karaktärerna. De ler men munnarna visar en blandning av plikt och kramp, de kommunicerar med varandra och skapar nya vänskapsband men ögonen visar att deras själ frätts upp av en demon för länge sen, hoppet är ute.

Jag och barnen såg den när de var mindre. Vi både skrattade och blev rädda.

Se den med: en syster, en vän, din partner, en hund
Se den inte med: ett barn
En annan julfilm från helvetet: ”Love, acutally”
Låt som inte passat på soundtracket trots att den är spöklig och från snöiga breddgrader: Nordman – På mossen

Filmens betyg:

Betyg: 1 av 5.

Recensioner · TV & film

Spektakulärt trams: Doctor Sleep av Stephen King

För ett tag sen såg vi en så genomdålig film att jag får ångestkänningar när jag tänker på det. ”Doctor Sleep” hette den och var en semiuppföljare till The Shining. Min man hade pratat om att han vill se den och jag sa ja.

Filmen handlar om hur den där ungen i The Shining har vuxit upp och blivit ett missbrukande svin. Och att han blivit ett missbrukande svin är inte så konstigt i och med att han fått hantera sina trauman genom att kapsla in demoner i sitt inre. Och det här att kapsla in demoner i sitt inre var ett tips som han fick av ingen mindre än sin personliga livscoach – som råkar vara ett spöke från hans barndom.

Efter en turning point i livet hamnar den här stackarn i vägen för en grupp magiker som helt saknar livskvalitet. De mördar och käkar barn, samt fångar barnens livsenergi (eller liknande) i termosar, som de sedan sniffar lite på ibland.

Och det låter som att det är en hemsk film, de käkar ju barn, och på sätt och vis så var väl det hemskt, men mest av allt så var filmen en spektakulär orgie i trams. Det märktes att Stephen King måste ha haft en del att säga till om i regin, för alla hans filmer har en tendens att vara så här. Stanley Kubrick gick emot Stephen Kings önskemål så därför kunde The Shining bli ett mästerverk. Men alla som måste lyssna på Stephen Kings önskemål gör tramsfilmer.

Och som kristen så sitter man ju bara och suckar och tycker synd om de här stackars människorna, som vänder sig själva ut och in (samt kapslar in demoner i sitt inre) för att skydda sig från onda krafter.
I såna här filmer krånglar de bara till det, tror på lögner, jagar luft samt mår asdåligt i sin ensamhet. Det finns inget helande, inget förlossande av själen, ingen upprättelse, bara ett krig mot det onda och de får ta alla smällarna genom att själva vara halvdana hjältar med dumma, destruktiva och självutplånande lösningar.

Jag kände mig smutsig efter att vi sett den. Jag kunde inte få tillbaka pengarna eller tiden.

WB-6000123719_po-reg-medium_orig-1582280023475

Böcker · Jesus · Kristendom · Kyrkoliv · Recensioner

En bok jag rekommenderar: Stengrunden av Bo Giertz

Nyligen läste jag äntligen Stengrunden av Bo Giertz och det är jag glad för.

Stengrunden handlar om tre stycken präster/själavårdare i tre olika tidsepoker på samma ort – Ödesjö i Småland. Med början runt 1800-talet och med slutet på 1940-talet.

Det börjar med att man får följa en ung ”magister” (han kallas magister, vettetusan vad det betyder i sammanhanget.. lärling?) vid namn Henrik. Det börjar med att de sitter på ett kalas och man märker att upplysningen har kommit upp från Frankrike och imponerar nästan allesammen. Det är massa nya idéer om moral och förstånd och sånt ni vet. Och så kommer plötsligt en bonde med bud om en dödssjuk svåger som ligger och kampar med skuld över hur ond han är och han behöver någon som kan komma och förklara nåden för den döende vännen. Ingen vill gå, för alla vill festa och äta och ha det gött, så de skickar Henrik som är yngst.

Väl ute i stugan har han ingenting att stötta den döende mannen med, för han kan Bibeln utan och innan och  låter sig inte tröstas med fina ord och citat, och i magisterns inre kamp och brottning tar boken sitt språng. Väldigt väldigt bra. Det är så himla fint när magistern senare ber bonden att be för honom, och bonden ba ”det har vi redan gjort, och..” (fortsättningen berättar jag inte, men vissa stunder var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om, bara för att det var så ljuvligt).

Och det är ingen bok där en person blir ”kristen hjälte” bland massa ”onda präster” eller så, utan boken behandlar svåra frågor och även fördomar som man kan ha om olika uttryckssätt för den kristna tron. Det tycker jag är riktigt intressant. Hur man kan nästan se ned på ett ”visst sätt” att vara kristen, utan att ta hänsyn till att Anden tar sig i uttryck på olika sätt, i olika kristna, i olika kulturer/tider. Men att det ändå är samma Jesus genom alla de som på riktigt vill ha med honom att göra. Alltså – ramarna kan se lite olika ut – men om Livet finns för att ge dessa ramar märg och mening, så är Jesus där, även om ens förutfattade meningar kan hindra en från att se det på en gång.

En del rörelser kan verka döda men så finns där massor av liv, och andra kan verka fyllda med liv till det yttre, men så skrapar man lite på fernissan och man märker att det är inte mycket av Jesus där under. I boken kallar de det för ”svärmeri”, ett uttryck jag tidigare bara har förknippat med sån där mellanmänsklig hjärnblödningsförälskelse. Och jag tycker att det är ett så himla bra ord för överandlighet. Svärmeri. Varför använder man inte det ordet längre? Eller så gör man kanske det.

Äh nu hamnar jag på sidospår. Jag vill egentligen bara rekommendera boken för jag kände medan jag läste att det här var högkvalitativ och nyttig läsning och det är inte osannolikt att jag kommer att läsa den fler gånger, för det här är en sån typ av bok som man kan läsa flera gånger.

stengrunden-en-sjalavardsbok.jpg

Jag fick den skickad till mig från en som läst min blogg förresten. Han skickade den till mig för kanske ett år sen. Sen har den blivit liggandes, men så hände det sig en dag att jag var extremt sugen på att läsa nåt sekelskifts-aktigt med Gudstema och då liksom strålade denna bok från bokhyllan.