Bibeln · Illustrationer · Kristendom

Om kön är en illusion så vore ett könlöst språk välkommet

Idag vill jag skriva och tipsa om en text i tidningen Dagen av Hanna Cajdert som jag tycker är både bra och viktig.

Vi lever i väldigt förvirrade tider. Gud har gett oss fasta referenspunkter att utgå från men det är ganska ofta som vi frestas till att överge dem och i stället följa en föränderlig och böljande bild av både människan och världen, där Guds gränser och ordning inte ges utrymme utan gränserna och ordningarna flyttas från Gud till vad människor tycker känns rätt i tiden. Det är ohållbart och felaktighet brukar i regel kroka i felaktighet till hela bygget rasar. En sådan felaktighet som fått stor framgång i vår kultur är synen på kön och vad som definierar en kvinna respektive man.

Texten tar avstamp i Vårdguiden 1177s välmenande men yra försök till inkludering genom att ta bort orden kvinna, man, pojke och flicka från sin information.

”Om kön verkligen vore en illusion så vore ett könlöst språk välkommet. Men om sanningen är att kön faktiskt är en påtaglig oföränderlig verklighet – då kommer den här ordleken inte leda till ökad frihet utan till ökad förvirring”

Hanna Cajdert, ni hittar hela texten <här>

Att acceptera, förespråka och försöka tillämpa flytande könsdefinitioner är nog ungefär… som att kasta sig ut över ett publikhav och låta tusentals händer bestämma varthän man ska. Många musikfestivaler tillåter inte så kallad crowdsurfning då det anses osäkert – dels för den som hoppar och men också för de som befinner sig i publiken, då tilltaget kan skapa svår oordning och kaos.

Jag har själv identifierat mig som ickebinär i 30 år. Fast, jag kallar det helst för könsförvirrad. Jag gjorde det innan jag visste att det fanns ord för det. Jag vet att den här typen av känslor sitter djupt. Djupa känslor har dock, tack och lov, inte alltid rätt bara för att de sitter djupt.

Jag har skrivit mer om det i inläggen ”Nu gläds jag över att jag är kvinna” och ”Könsförvirring, uppfostran och hur jag hittade hem i min egna kropp”.

Betraktelser · Bilder · Illustrationer · Musik · Stor Konst · Youtube

Feminismen har blivit som en låt av Eddie Meduza

Jag studerade hästars anatomi i tre år innan jag ritade denna bild

Jag lyssnade på Eddie Meduzas låt Kings horses för första gången på länge, och jag tycker att den fångar en glimt av dagens feminism.

Meduzas sång börjar med en pojkes första möte med kungens män. Kungens män har fått makt att göra det kungen säger åt dem och de mördar av nån anledning pojkens far. Den unga pojken svär att han ska ta hämnd. Han börjar träna för att själv bli så stor och stark att han kan ta sig an uppgiften.
Efter några år så händer det sig så att kungen behöver starka män, så pojken som nu blivit stor erbjuds auktoritet och välstånd och vips så rider han med kungens män och far fram på samma sätt som sina forna antagonister.

Patriarkatet hatar allt som är ”femininitet”?

Feminismen har utpekat patriarkatet som roten till ungefär all ondska. Män har blivit anklagade för allt negativt som drabbat kvinnor sedan tidens begynnelse; de anser att män har varit fundamentalt hänsynslösa, att de har levt enbart för egna intressen, att de inte brytt sig om barn vars liv de varit med att tända, att de har supit och uttalat sig förminskande om kvinnors kroppar medan de själva ogenerat fläkt ut fläsket till smärta för alla andras ögon, och att de håller varann om ryggen i ett ogenomträngligt brödraskap när oegentligheter sker. Man har även sagt att män inte bara hatar kvinnor, de hatar allt som är ”femininitet”.

Något som jag ser att feminismen i mycket ogenerat har tagit över. Att uppoffra sig och sätta man och familj framför egna behov anses allt mer orimligt och nästan svekfullt mot hela kvinnokönet, sker sexuella relationer med män utan känslor så är det ”starkt och självständigt”, barn är det kutym att skämta rått kring, moderskapet förminskas, kvinnors fertilitet och särprägeln att bära liv utmålas i det närmsta som en mystisk genetisk okontrollerbar defekt som måste botas innan kvinnor kan anses fullt funktionsdugliga. Och män gör det inget om man uttrycker sig snuskigt, nedlåtande och hatiskt kring. ”Maskulinitet” beskrivs som något övervägande negativt.

Jag tycker att svinigt beteende bland oansvariga karlar ska motverkas och med rättfärdig ilska fördömas, tillrättavisas, i vissa fall anmälas och straffas (gärna hårdare än vad vi i dagsläget gör).

Men många gånger undrar jag om inte stora delar av feminismen sett på de män som levt i förfall, gränslöshet och snusk, men i stället för att vilja få dem att rycka upp sig till högre moralisk standard, så har de egentligen mest av allt längtat efter att själva få falla på liknande sätt och vara lika egocentriska utan att bli kritiserade för det.

Jag undrar därför om inte feminismen har blivit one of the men who rides the kings horses.

Klicka här om inbäddningen inte fungerar