Skönt att man inte behöver fråga före var gång man ska vara en tönt
Jag har blivit intervjuad av Hanna Fryxelius i podden Fatta Tro.
Jag sökte efter Sanningen, men det var ett helt annat sökande som ledde mig ända hem. Vad det var kan ni höra om i avsnittet ”Jesus, New Age och Könsidentitet”:
Kommentera här eller maila om det skulle dyka upp någon fråga. Kanske kan jag komma med ytterligare reflektioner och tankar.
Jag tycker för det mesta att det är ganska trevligt att tvätta. Sedan vår tvättmaskin gick sönder tvättar jag i den gemensamma tvättstugan och där brukar jag få en stund då jag kan lyssna på något intressant, vika, sortera och tänka.
Nu senast hade jag dock ingen lust. Sista vikningen var jättetråkig och armarna kändes som fyllda ica-kassar. Jag lyssnade på samma stycken i lurarna om och om och om igen, jag hörde inte vad som sades. Det var så tråkigt.
När jag äntligen blev klar så noterade jag att den vikta tvätten i tvättkorgen såg exakt likadan ut nu som då jag tycker att den är trevlig att vika.
Detta gjorde mig av någon konstig anledning förvånad. Det hade känts outsägligt tungt att vika. Men nu låg tvätten där fin och ren oavsett. Tvätten brydde sig inte om mina känslor.
Jag tillhör en generation som fått inpräntat sen spädbarnstid att känslor beskriver någonting verkligt, och är det inte verkligt nu, så kommer det bli verkligt, om man känner eller ”tror” det tillräckligt mycket.
Vi har i mångt och mycket fått lära oss att känslor, tankar och upplevelser är en form av sanningskompass och verklighetsgenerator. Nu upptäcker jag att känslor är en mycket dålig sanningskompass och att de inte allt för sällan är Mycket Verklighetsfrånvända.
Visst har jag, som före detta så kallad ”ickebinär” (term under transparaplyet, där man tror att kön är flytande), förstått att jag varit riktigt illa däran när det kommer till att tillräkna känslor verklighetsstatus. Men jag har inte förstått hur djupt det satt sig i många områden. Det ligger liksom latent och kommer bara upp tydligt ibland.
Jag har skrivit mer om min könsförvirring >här<.
Känslor är viktiga och jag skulle aldrig påstå något annat. Vi har fått förmågan att känna känslor från Gud och ignoreras känslor så hamnar man i ett annat litet helvete. Men samtidigt som känslor kan peka på något verkligt som behöver hanteras och bemötas, så är känslor många gånger också som ett slags inre väder eller mentalt handikapp. Ibland blåser och regnar det och man vet inte varför, det är bara så det är. Väntar man så blåser det förbi utan att man har behövt göra någonting. Ibland känner man känslor som kan vara destruktiva mot andra och sig själv, känslor som är aviga mot det rätta, goda och sanna, och som därmed inte är värda att ägna något agerande mer än att man lär sig att (med Gud som hjälp) bemästra och till slut kanske även övervinna dem.
Därför är det viktigt att veta vad som är vad tänker jag, att veta vad som är rätt och riktigt och sant och värdefullt. Jag tycker att lydnad till Gud är en väldigt bra utgångspunkt och det är en utgångspunkt som är mig allt mer kär. Sen kan känslor existera parallellt utan att få vara ”herren i huset”. Det vill säga: känslorna är värda att ta hänsyn till, men de är vare sig Alfa eller Omega när jag ska tolka mig själv och min omvärld.
Tillhör du en religion eller filosofi som påstår att du är ”I Am” eller Alfa och Omega: fly till Jesus din stackare, nu medan det fortfarande finns tid. Det är en stor tröst och stabilitet att ha honom i stället för det skräp som många av oss har hjärntvättats med sedan barnsben, genom allt från fnissiga och magifyllda barnprogram till glimrande och nedbrytande ”ljusets änglar” i new age.
Ansvar och lydnad är ord med väldigt tråkig klang i vår generation. Det vet jag. Jag tycker också det. Samtidigt har jag också börjat känna kärlekspirr för det, kanske är det för att jag har haft underskott på det, och för att jag har börjat lära känna den kärleksfulla, trygga och goda aspekten av orden då de strålar ut från vår Herres mun.
‘Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan. Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort.” ‘
-Jesus , Matteusevangeliet 7:24-27
Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd.
Ordspråksboken 9:10
Under den gudomliga Herden blir de Heliga (alltså de troende /Sonja) fullständligt mättade. De har inte en omkringblåsande, otillfredsställande röra av enbart mänskliga tankar; utan Herren ger dem genom Gudomlig uppenbarelse fast och beständig sanning som föda. Jesus själv är den sanna livgivande maten för de troende.
– Charles Spurgeon, Faith’s Checkbook (min översättning från engelska)
Om ni tycker om min blogg så får ni gärna sprida dess innehåll vart ni nu tycker att det är värt att dela det. Ni får också väldigt gärna be för mig, min familj och bloggen. Kommentarer och mail uppskattas, även om jag inte alltid svarar på kommentarerna.
Jag skrev för ett par inlägg sen om hur tomma och sanningslösa YogiTeas ”visdomscitat” är.
Jag skrev hur de ersätter den plats Gud bör ha i ens liv, med självet. Så att man blir en så självcentrerad, Gudsfrånvänd och tom individ som möjligt.
Samtidigt som självet sätts i absoluta centrum, begär de att man ska fullständigt utplåna sitt ”ego” (!?).
Nej jag har sagt det förr och säger det igen – akta er för nyandlighet. Undvik medium, änglaguider, tarot, stenar, tingeltangel. Sök er inte till buddhism, hinduism, eller andra skumma andliga praktiker. Såvida ni nu absolut inte måste, för en del kanske måste gå igenom det där eländet och själva upptäcka vad det är.
Men om du kan, gå direkt till Jesus i stället, och ge honom platsen som man försöker ge självet i följande, riktigt tomma, ”visdomscitat”.
Jag vet inte ens vad jag ska säga om det här!
En del kloka människor vet nånstans inom sig att Gud måste finnas, vilket är helt rätt, men de tror inte på Bibelns Gud, utan tror mest bara på ”något” och sätter inte sällan sin tilltro till ”universum” i stället. Man vet inte riktigt vem Gud är, men tänker sig att han är en kärlekskraft som genomsyrar allt i universum.
Men universum är inte Gud. Universum, alltså världen vi ser och lever i, är det som i Bibeln kallas för skapelsen. Gud har skapat skapelsen. Därför är det helt bakvänt att byta ut Gud YHVH med ”universum”. Så här står det i Romarbrevet 1:25:
”De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.”
Det här är en ond spegling på något som finns inom kristendomen. Inom kristendomen ska man böja allt i ens kropp, själ och ande efter Guds vilja. Detta kan dock inte ske naturligt utan det krävs övernaturlig kraft (samma kraft som uppväckte Jesus från de döda) för att det ska kunna hända. Vi människor är för onda och kraftlösa för att klara det.
Dessutom, och detta är extremt viktigt: Gud YHVH bryr sig verkligen om våra personligheter och unika egenheter. Han bryr sig om våra drömmar, om vår längtan, och våra personliga sår. Även fast han inte uppfyller alla våra önskningar, även fast vissa saker (inte allt) beror på att vi är sjuka kroppsligt, andligt eller själsligt (aka ”den syndiga naturen)- så ser han oss, och bryr sig om hela paketet.
Så även om man böjer sig inför honom, även om strävan är att det onda ska bort och det goda bli kvar och bli mer, så kommer man fortfarande vara sig själv, ja till och med bli mer sig själv, än vad man var utan honom. Helt enkelt av den orsaken att Gud har skapat en och älskar de egenheter man har, som gör en unik, och kanske i vissa fall även lite konstig.
Men precis som allt annat så tar New Age bort Gudskraften och Gudskärleken, och ersätter det med egna prestationer och opersonlig lydnad till ”något” och ”självet”. I hinduism och New Ageiska hopkok ska man släppa sitt ego på eget bevåg och bli ”ett med universum”.
Ni som tycker att det här klingar av sanning, tänk igenom vad ni tror på en gång till och om ni börjar tycka att det verkar lite väl orimligt, opersonligt och omöjligt, vänd er till Jesus i stället. Att släppa sitt ego på egen hand, utan att veta direkt vad man ska fylla sig med i stället, är mördande och utplånande.
”Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd” – Jesus, Joh 10:7-10
Åh Herre Gud. Nej.
Ibland undrar jag vad det är för människor som nyandligheten vill generera. Leende dönickar som går genom livet som zombies?
HUR ska man kunna njuta av varenda stund i livet? Med alla svek, med all död och besvikelser och förluster och orosmoment som finns för alla människor som andas luft?
Det som begärs här är så hög grad av verklighetsfrånvändhet, och förnekelse av ens egna uppfattningsförmåga, så lyckas man så är man mer lik en grönsak än en tänkande och kännande människa.
Om du som läser min blogg tänker i de här banorna, de här banorna att ”det egentligen inte finns gott eller ont, bara olika sätt att se på saker”, sök dig till Jesus i stället och släpp zombie-strävan som begär att man som människa ska ignorera och ”släppa” allt helt värderingslöst.
Det är, än en gång, bara en spegling på något som finns i kristendomen: I kristendomen ska man inte ”släppa” allt man bär på – man ska ge det till Jesus. Han omvandlar saker. Ger det mening, läker, vänder på det, utplånar. Beroende på vad det är.
Tittar man på Jesu liv när han gick bland oss fysiskt på jorden så hade han ett brett känsloregister, där ilska, sorg, oro (så stor oro att han blödde genom porerna!), glädje, utmattning och besvikelse tog plats. Ja, allt en människa kan känna, det gick Jesus igenom. Så när Bibeln säger att vi ska bli mer lika honom så menas det inte att vi ska gå omkring som leende dönickar. Att vara människa med mänskliga känslor är bra. Att se och uppfatta verkligheten vi lever i är bra. Att kunna skilja mellan gott och ont, och bli ledsen och arg när något är ont, är bra. Gud skapade oss sådana.
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” – Jesus, Matt 11:28
Den här var inte så farlig.
Den ökade mängden människor som säger saker som att ”det är BAAARNEN som kommer att rädda VÄÄÄÄRLDEN” med drömska blickar riktade mot horisonten , jag måste fråga, vad är det här för masspsykos?
Vet ni vad själva andan bakom det här påminner mig om? Det påminner om pratet om ”indigo-” och ”kristallbarn” som har pågått länge nu inom New Age-kretsar runt om i världen. Där har snacket gått att det senaste decennierna har fötts barn med ”högre frekvens energi” till jorden och dessa barn, enligt New Age-gurus, är mer känsliga än tidigare generationer. Det har sagts att dessa ”superempatiska” barn har fötts (reinkarnerats, faktiskt, från högre dimensioner) för att höja jordens frekvens och skapa balans och fred i världen mellan människor och natur och för att de ska föra oss in i en ny tid (new age) med sina helbrägdagörande och halvt övernaturliga lynnen.
Jag står inte ut när jag ser hur den här andan och synen på barnen har flyttat ut från nyandlighetens fult designade hemsidor och rätt in i i allmänheten. Barn som ska återställa balans! Barn som ska visa vägen! Barn som ska rädda världen! Snap out of it!
Barnen kommer inte att rädda världen. Inte något flickebarn, inte något pojkebarn, inte något enskilt barn eller någon grupp av barn alls.
Människor som säger att det är BAAARN som ska rädda VÄÄRLDEN, jag tycker att det syns rätt tydligt vad de längtar efter. De längtar efter en räddare (frälsare) och ett hopp, de längtar efter renhet och helighet. De längtar efter ett ljus i mörkret som kan ge oss och leda oss in i ett nytt meningsfullt liv och en ny framtid. Och det tycker de sig se hos just livrädda barn.
Men sätter man sitt hopp till livrädda barn och deras omvärldsanalyser så gör man både sig själv och barnen en otjänst.
Barnen är bara vanliga människor och de kan bli vilseledda (om de inte redan är det), de kan få drabbas av psykisk ohälsa (om de inte redan har det) och de kan när som helst knäckas, exempelvis för att de har kastats ut i extremt fientliga miljöer och sammanhang med uppgifter och frågor som är omänskliga att ge till barn.
Och en annan sak – barn blir vuxna och snabbt går det. Tro mig jag var själv nyligen ett barn. Faktiskt skulle jag säga att det är en av de naivaste och dummaste föreställningarna en vuxen människa kan ha – att BARNEN ska ha svaren och att det är BARNEN som ska leda oss rätt som civilisation.
Om du har sugits med i det här, vakna upp ur din trans och nyktra till. Har du en föreställning om att ”barn är klokare än vuxna” och att ”barnen har förstått det vuxna inte vill förstå” och att de ”kommit för att visa oss vägen” så kan jag säga att du har förvillat dig in i en romantisk fantasi.
Har även sett kristna som skriver saker i stil med ”när lärjungarna är tysta så börjar stenarna ropa” och uttryck som lutar åt ”profet”. Vet ni vad? Jag orkar inte. Det är så dumt så jag vet inte var jag ska ta vägen. De pekar ju inte ens åt rätt håll!
Barn kan man finna inspiration hos, de ser saker med nya ögon, kan vara oerhört intelligenta och kloka och vi kan lära oss mycket genom dem, men den inspirationen får man ta tillvara på på ett helt annat sätt än att kasta upp dem på världsarenan och hoppas att de klarar pressen för att de ”verkar kunna ta det, så starkt, wow”.
Vill man ha en räddare, vill man ha någon att sätta sitt hopp till, vill man äga något sant och gott och heligt och oskyldigt och rent, vill man ha ett nytt meningsfullt liv och en framtid, vill man ha ett ljus som vägleder genom mörkret och som har svaren om sanningen och livet och evigheten, läs mer om Jesus här och kanske här och skaffa en Bibel. Vill särskilt uppmuntra dig som tror på förekomsten av ”indigobarn” att göra just detta.
Låt Messias vara Messias och låt barn vara barn.
Jesus ropade: ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.”
hejsonja.se 