Allmänt · Barn · Bilder

Ingen starr på Starrberget

I helgen var vi uppe på Starrberget strax utanför Vännäs och även fast det var en rätt gedigen klättring för en treåring så klarade han det upp till toppen. Där åt vi pepparkakor och drack varm choklad. Någon utflykt snart vill jag gå ut starkt med ved och mackajärn men det är fint med lätta fikor också.

Har man ett barn med starka ben så kan jag helt klart rekommendera Starrberget. Det är smala stigar, pölig gyttja, porlande vattenbäckar, klippor, rotvältor, branta branter och ett och annat omkullfallet träd. Vandringen var enligt skylten 1,3 kilometer enkel väg.

Jag läste på nån lapp i raststugan på toppen att Starrberget tidigare hetat Starberget. Tydligen har platsen kallats för Starberget lokalt men då har nån instans protesterat, eller, jag vet inte riktigt. Starrberget ska det tydligen vara, men jag tycker att Starberget är bättre. Starberget för tankarna till starar vilket är fina fåglar att älska och hålla kär, medan Starrberget för tankar till ögonsjukdomar och laseroperationer. Men det är bara om man sätter sig ned och begrundar saken förstås för i det hela taget så tänkte jag väldigt lite på ögonsjukdomar medan vi befann oss på platsen.

Allmänt · Bilder · Familjeliv · Natur och vyer

Tillbaka till Västerbotten

Hej,

Vi har haft fullt upp! Vi har flyttat till Västerbotten och det är ingen liten sak. 100 mil. Vi kommer båda från Västerbotten men bygden vi har flyttat till är ny och det bär sina utmaningar. Vi lämnade en plats där vi bott i 17 år och ska nu försöka slå rot på nytt. Ibland är jag jätteglad att det äntligen blev av, ibland undrar jag om vi är dumma i huvudet. Kanske är det många gånger så att är man glad så är man också dum i huvudet.

Jag tycker mycket om vårt nya ställe. Ser ut genom fönstret i skrivande stund och ser både samhälle och skog. Ett stenkast härifrån rinner vackra Umeälven. Men än känner jag inte trakten. Dagligen går jag omkring med 3-åringen och försöker lasra av nejden med min blick. Var finns det fina vägar? Var finns det extra vackra platser att vila? Var kan man ha utflykt, både enkel och lite mer avancerad med eld?

Efter 16 år i Kungälv så hade jag lärt mig var saker fanns, många av ansiktena jag såg var bekanta, jag kunde bussrutterna, promenadstråkens längd och ansträngningsgrad, jag hade minnen över hela stan. Kungälv som en gång var okänt hade vuxit sig bekant.

Här har jag inga minnen. Här måste vi göra nya. Kan den som känner sig manad hjälpa oss att be för det? För att hela familjen ska få nya, positiva minnen runt vårt nya hem. Både som familj och tillsammans med människor som vi lär känna. Be för att vi ska få djupa, meningsfulla relationer. Att odla vänskaper är för mig vad klättra i träd är för en get som inte kan klättra i träd (det finns getter som kan klättra i träd, väldigt bra dessutom, det är därför liknelsen är så klockren).

Från en liten utflykt i helgen.

Bilder · Husdjur · Tidningsutklipp

Jag vill inte läsa om Bengts död

Vill börja med att länka några artiklar. Ni får gärna läsa, sprida, skriva om, be.

Otäcka fyndet: En hammare i snön – Aftonbladet
Denna artikel är tyvärr låst, men den är bra. Jag hatar tanken på den där hammaren. Jag hörde om den när den hittades. Jag har bara begravt kännedomen om den där hammaren. Jag har inte orkat med frustrationen med att tänka på den.

”14 frågor som inte fått svar” – Aftonbladet
Kriminaltekniker Ingemar Axberg går igenom punkt för punkt om svagheter i den så kallade ”utredningen” som gjorts kring Bengts död.

”Polisen: ‘ Självklart måste vi titta på det här igen’ ” – Aftonbladet
Menar de detta eller är det något de bara säger?

Äntligen uppmärksammas det som hände Bengt, efter att lillsyrran ihärdigt kontaktat journalist efter journalist, år ut och år in, i hopp om att någon vill ta i det.

Men det har också varit jobbigt. Jag vill inte läsa om blodspår och skador och teorier kring vad hunden gjort och inte gjort. Det är viktigt, nödvändigt och jag är enbart positiv till det. Är så tacksam för journalisternas arbete och att det kommer ut och att flera medier uppmärksammar det och att det får polisen att eventuellt vakna och skämmas över sitt dåliga arbete. Men det är också jobbigt. Det är Bengt det handlar om, och det är vårt gamla hem som det är bilder på. Köket, hallen, ytterdörren. Jag har saker kvar i skåpen. Kläder kvar i garderoben. Ingenting jag vill ha men även fast jag flyttat ut sedan länge så var vi alltid välkomna dit och vi var inte färdiga. Någon gjorde det färdigt för oss. Jag har inte varit där sen det hände utan har bara tittat försiktigt in genom något fönster och fått hemska bilder i huvudet.

Utklipp från ”Otäcka fyndet – en hammare i snön”

Detta var nytt för mig, jättejobbigt. Dels att polisen inte noterat det (hur har de mage att göra ett så uselt jobb?), sen också att det där inte är allmänna bord och stolar utan det var vårt bord och våra stolar, som vi slet med hälsan. Vid det där bordet åt Bengt sina första tortillas, och fick sås i mustaschen vilket vi skrattade åt på tonåringars kanske inte helt varma sätt. På diskbänken som syns i klippen brukade han rosta sina bröd, kolsvarta skulle de vara, som hårda kolbitar. Och så förvarade han smöret i skafferiet. Det var lite udda men smöret var alltid mjukt och redo och inte blev det härsket som man kan tro. Varför berättar jag det här? För att det är det är sånt här jag tänker på när jag ser bilderna. Det andra vill jag inte tänka på.

Kökssoffan var vår soffa. Där satt man när man var en tonåring som färgat håret svart eller blått och där satt man när man fick sitt första och andra barn.

Bengts hund var inte Bengts hund från början, det var min lillasysters efter att en av byns gråhundar avsedd för jakt parat sig med en fin liten rashund avsedd för knä, jag tror det var otroligt att 1. parningen tekniskt gick igenom och att 2. mamma hund inte sprack itu? Det var jag som gav honom namnet Gorim. Så mycket jag stört mig på den hunden. Helt odräglig var han. Satt ofta uppe på matbordet. Rev så det blev klomärken. Mamma gillrade nån typ av fälla men hjälpte det? Nu när jag tänker på det har jag till och med något vagt minne av att han sprang ned i en isvak, så räddningstjänsten fick komma med helikopter och dra upp honom? Om bara passagerarna på Titanic hade fått uppleva en sådan behandling.

Jag dubbelkollade hos ett par syrror och det stämmer att det hände. Det enda tveksamma var om han drogs upp med helikopter. Bengt och mamma satt i alla fall på isen skräckslagna över att förlora sin älskade hund. Gorim var faktiskt hemskt snäll och jag uppfattade honom alltid, handen på hjärtat, som väldigt korkad.

Han borde inte misstänkas för att ha varit den som städat rent efter det som hände, utan att ens lämna tassavtryck efter sig. Det hela är som ett skämt så dåligt att jag inte har berättat om det för någon. Hörde inte ansvariga poliser själva hur bisarra deras förmodanden var?

Här är en helt ointressant video med våra hundar när de skällde (varför la jag ut den?). Gorim är gråhunden med ovanligt lång mustasch, 36 sekunder in i videon.

Bilder

Mysteriet i Latikberg: Hur dog min bonuspappa?

Nu har aftonbladet lagt upp reportaget om Bengt. Ni hittar den här. Vanja i reportaget är min lillasyster.

Jag vet inte vad jag ska skriva just nu. Jag bodde med Bengt i många år och har känt honom i hela mitt liv. Mitt liv är kantat med minnen av honom och jag har tusentals gånger sprungit upp och ned för de där trapparna som nu är märkta av det fruktansvärda som hände. Det är jättejobbigt att se det.

Han såg mina barn från när de var nyfödda och de förlorade en trygg, fin människa att växa upp med.

Ni får gärna dela, och än mer gärna be! Mer än gärna be. Kring detta, och för Bengts familj.