Allmänt · Betraktelser · Bilder · Familjeliv · Vardag

”Mamma, får jag titta på bläckfisken”

Det första Stig har velat göra nu, flera mornar under lovet, är att gå och titta på bläckfisken. Han är lite, lite rädd för den, jag tror det är därför som han alltid vill informera mig före, det blir något nästan högtidligt att öppna lådan där den ligger.

Han drar då försiktigt ut nedersta lådan på byrån i hallen.
– Den sover.
Har han konstaterat. Varje gång. Flera gånger har han begrundat anatomin. Medan jag pysslat i köket har jag hört honom, nedböjd över lådan,
– Den har ingen mun.
eller
– Den har bara ett öga.
När han är klar skjuter han försiktigt in lådan igen.

Allmänt · Barn · Bilder · Jesus · på Sonja · Trygghet · Vittnesmål om Jesus

När man försöker höra vad som pågår men bara hör brus

Idag har vi varit ute flera gånger i snön, har även varit ute själv och bara gått. Har haft en så bra ledig vecka senaste veckan, en underbar start på 2021.

Som ni ser var mängden snö patetisk men vi körde ändå om och om igen, uppför backen och nedför backen, och det var så roligt att se lillens glädje när han körde ”som med en bil”.

Jag älskar mitt liv så mycket. Tänk att jag får vakna varje morgon och veta att Gud finns och att han är god. Varje andetag som jag andas så känner jag honom där. I 30 år tyckte jag att det blev allt tyngre att andas, och det blev bara värre att bära tyngden som låg osynligt över bröstet, så svårt att leva med avgrunden som växte där inne. Men nu är det skönt att få luft och att känna hjärtat slå. Där avgrunden var känner jag värme.

Jag tycker att världen är hemskt rörig och när jag försöker avläsa vad som pågår så brusar det bara. Det är sådan väldig röra, så mycket förvirring och dubbla budskap i allt. Så mycket är fel. Kommer det brisera? När? Hur? På grund av vad? Sen har vi vardagen också, och alla relationer, som alltihop bär på sitt.

Min stora tröst när jag är osäker på hur det kommer bli, är min Jesus, som jag får vakna med varje dag. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Och om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty han är med mig. Hans käpp och stav, de tröstar mig.

Gröna ängar
Bilder · Illustrationer · Natur och vyer · på Sonja · Stor Konst

Tiden är inne för er att stå ert kast

Jag håller på att göra om på bloggen för att jag vill att det ska vara lite mysigt. Har gjort en header med ett självporträtt, men tyvärr så kan jag inte rita ansikten ordentligt och måste öva. Jag har redan sagt att om jag börjar måla så kommer ni tvingas att titta på vad jag gjort så ni har inget val. Tiden är inne för er att stå ert kast.

Bakgrunden är från ett foto taget i Latikberg 2018 och jag har klippt bort hela min familj som stod nedanför granarna. Tanken är dock att jag ska måla något som bakgrund med. När jag får tid……. ni får helt enkelt se vad som växer fram.

Jag vill inte ha någon bakgrund härifrån Kungälv. Det är inte det att naturen kring Kungälv är ful (bara ganska, nej jag skojar bara) utan det är för att den är så fruktansvärt o-vintrig. Kolla den här bilden som jag tog idag från min promenad.

Fint men.. fel? Kan man säga så om en skog? Jag säger så om en skog!

Jag hoppas att ni har det bra ute i stugorna. Är du utan hopp vill jag säga: det finns hopp. Och har du ångest, irrar hit och dit i tankarna och har du gjort saker du ångrar eller genomgått oåterkalleliga förluster vill jag säga: det finns frid. Ni vet genom vem. Ni vet vem jag menar.

‘Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.’

Fjärde Moseboken 6:24-26

Klistrar in ett inlägg från min syster i tron, Carola:

Ni kan hitta inlägget på instagram genom att trycka här.

Bilder · Illustrationer · Recensioner

Recension ”Se upp för Jönssonligan”: Förvirrande, osammanhängande, inte helt dålig

På juldagen var det premiär för nya Jönssonligan-filmen på C-More och vi laddade så klart upp oss i soffan och såg första halvan dagen efter premiären, och andra halvan dagen efter det eftersom vi blev trötta och behövde sova. Här är några tankar.

Jönssonligan har fått nya kroppar. I spetsen som Charles Ingvar ser vi Henrik Dorsin och i rollerna som de andra ser vi mindre kända skådespelare. Men detta älskvärda rövarpack har inte bara fått nya kroppar, de har också fått helt nya personligheter och de personligheterna är konturlösa och obegripliga och har ingenting med sina föregångare att göra.

  • Vanheden är vare sig käck eller charmig. I stället är han ruffsig och lealös och säger kanske två saker under hela filmens lopp och detta med en mjuk röst som knappt når fram till örat.
  • Dynamit-Harry är inte alkoholist, han är inte ens nykter alkoholist. Han är inte heller iögonfallande korkad eller förstör/räddar allt genom att spränga nåt, jag tror inte ens att han KAN spränga nåt längre. Det enda han säger som låter likt hans gamla jag är när han säger ”vilken j kväll” vid ett tillfälle (i stället för smäll). Jag undrar om det inte är enda repliken han har.
  • Doris är inte kvinnligt hurtig, naiv eller dumkär i Harry utan hon är tystlåten, allvarlig och har förvandlats till nåt slags low key tekniskt geni (? eller ?) som samlar på barn, säkert pga nån mörk bakgrundshistoria om hennes liv som vi som publik aldrig får reda på.

Dålig fosterhemskontroll

Som sagt så är mycket obegripligt och osammanhängande. Till exempel får vi veta att hela gänget bor i en gammal fabrikslokal fylld med fosterbarn som Doris matar med kattmat. Charles Ingvar vill att de ska bo kvar i fabriken och vara yrkeskriminella men konflikt uppstår då de andra vill ligga på ett lägenhetsgolv i Bagarmossen den tid då de inte muckar oprovocerade gräl med hederliga människor som gillar sötmandel. Vanheden går igenom en relationsmetamorfos med sin far som verkar bra men som jag tror skulle framstå som dålig? Och hans mor går som på gaser, man vet inte riktigt vad hon sysslar med, hon är bisarr helt utan förklaring.

Jag vill inte spoila handlingen. Men motivationen kring den onda miljardärens plan att upprätta monarki i Finland är oklar. Varför han lever sitt liv instängd i en källare och följer omvärlden genom kameror och tv-apparater från 40-talet är också oklart. Är det för att han är rik och helt enkelt har möjligheten till den livsstilen?
Att han verkar lika emotionellt investerad i filmens huvudspår som jag är emotionellt engagerad i rengöringsmjölk för ansiktet, gör inte heller hans karaktär och syfte lättare att greppa. Han är väl helt enkelt bara en idiot.

Inte helt dålig ändå

Ändå och trots allt detta så tycker jag inte att filmen var helt dålig. Den hade sin charm och ibland skrattade vi lite. Den hade också ett par twister och några oväntade vändningar som påminde om twister och oväntade vändningar som förekom i de gamla filmerna.
Den var dessutom mycket bättre än den andra ”nyinspelningen” av Jönssonligan som kom 2015, ”Den perfekta stöten”, där tonen för filmen sattes redan i början då Dynamit-Harry gråter hysteriskt i en husvagn i färd att ta livet av sig och Charles Ingvars älskade fadersfigur skjuts i bakhuvudet (och vi som precis före hade sagt till barnen att Jönssonligan är tokroliga). Den här filmen hade en bättre ton.

Om filmen varit kristen:

Jag ser framför mig hur den onda kvinnliga miljardärskumpanen i ett av sina förtvivlade ögonblick råkar få syn på Sebastian Staksets bok ”Bara ljuset kan besegra mörkret” (den delas ut lite här och där och nån har väl bara slängt den ifrån sig), erkänner sina grova brott efter att ha blivit övertygad om evangeliets kraft, varpå hon hamnar i fängelse, där hon träffar ännu fler kriminella som även de blir övertygade. Om filmen var kristen hade den inte handlat om Jönssonligan utan det skulle ha handlat om den här kvinnan och hur hon i filmens crescendo samlar hela fängelsets intagna så att de med tändare i händerna kan sjunga Chris Tomlins ”Good good father” på rastgården i en Mycket Rörande Scen. Miljardärsgubben skulle då se detta på en av sina 40-tals tv-apparater och så skulle han också bli övertygad, söka upp Charles Ingvar, anställa honom som kantor (enligt filmen kan han spela piano) i en ny församling och BOOM. Nästa film: ”Jönssonligan: ”Missionsresan” (den är min favoritfilm redan nu när den aldrig kommer hända).

Betyg på ”Se upp för Jönssonligan”:

Betyg: 2 av 5.

Se den med: Någon med begynnande demens
Se den inte med: En kusin
Låt som borde varit med på soundtracket: Satuma poika med Svullo
Mer barnvänlig än: Filmen om Astrid Lindgrens liv
Rekommenderas: Inte! Se hellre Kon-Tiki från 2012, den är jättebra, familjevänlig, spännande