Bilder · Skärmdumpar

Tack alla som sponsrade till bloggkostnaden

Just det, jag har tänkt skriva det här inlägget länge: Jag vill tacka för alla bidrag som jag fick in för bloggens årskostnad.

Jag fick in sammanlagt 620 av de 745 kronorna! Jag hade tänkt lägga undan det till nästa års kostnad men så blev det lite torftligt en månad, så jag har redan använt hela summan.

Ni anar inte hur många gånger jag har bestämt mig för att lägga ner den här bloggen men så blir det ändå att jag låter den knaggla på ett litet tag till.

Tack i alla fall, det är kul att människor fortfarande kommer hit och läser.

Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Kristna · mirakel · Vittnesmål om Jesus

Måste man vara perfekt som kristen?

Innan jag blev kristen hade jag en enda kristen vän, hon kom till tro några år efter att vi lärt känna varann. Innan hon kom till tro så var vi väldigt lika i vårt andliga sökande. Det var hon som tipsade mig om den fruktansvärda boken En kurs i mirakler (som jag varnat för bland annat här).

Ingenting i vår relation ändrades av att hon blev kristen men vårt gemensamma andliga sökande fick ett slut. Jag fortsatte leta medan hon pratade om att ha ”hittat hem”.

Det provocerade mig när hon tog avstånd från de sökvägar jag var inne på. Hon fick det att framstå som (och hon sa det nog även rätt ut någon gång) att jag gick fel väg medan hon gick rätt. Hur kunde hon vara så uppblåst och fräck? Hur vågar man säga att man själv går rätt och andra går fel, är inte det att nedvärdera andra…?

Men det var inte första gången som vi var oense om saker. Hon är dessutom ofta både rättfram och lite på tvären eller hur man ska säga. Så det gick ändå.
Hon var väldigt öppen och hon pratade mycket om Jesus. Men i mitt huvud hörde jag inte vad hon sa utan min hjärna översatte namnet Jesus till ”nån slags andlig guide som finns i många religioner”, ”ett annat ord för överjaget”, ”en fin tröst för henne men inte för mig” och massa annat som är oförenligt med Bibelns Jesus.

Jag hörde vad hon sa men jag hörde inte vad hon sa.

”Du människobarn, du bor mitt ibland ett upproriskt folk. De har ögon att se med, men ser inte. De har öron att höra med, men hör inte, eftersom de är ett upproriskt folk”.

Hesekiel 12:2

Inte mycket ändrades i hennes liv. Hon levde på i samma mönster som var bitvis ganska destruktiva.

Men.

Det där är inte riktigt sant. Det där att inte mycket ändrades i hennes liv. För det var inte det att det inte ändrades, det var bara det att det ändrades långsamt. I början märkte jag ingenting. Det var små saker bara, att hon pratade om Jesus, att hon började gå till en församling, att hon såg orolig ut när jag pratade om det hokus pokus som jag höll på att leta i.

”Har hon hittat något som är på riktigt?”

Men över årens lopp började jag ana något. Motgångarna i hennes liv fortsatte komma, och stundvis var hennes liv mycket svårare än innan hon blev kristen. Men även fast det var bitvis svårt så såg jag att hon inte fullständigt rasade ihop varje gång, som hon gjorde innan. Och när hon rasade ihop, vilket hände, fick hon alltid tillbaka gnistan, och såg framåt på ett väldigt märkligt och för mig nytt sätt. På ett nästan övernaturligt sätt?

Det här fick mig inte att komma till tro. Jag kunde inte se Jesus, jag kunde inte höra eller förstå. Men det jag såg hända i hennes liv fick mig ändå att tänka tanken: har hon hittat något som är på riktigt?

Nu 10 år (nånting) i efterhand så är skillnaden enorm. Stora problem och destruktiva mönster har ramlat av henne som gamla kläder som hon långsamt och nästan obemärkt vuxit ur.
Ofta har hon inte tänkt på det själv förrän man påpekar det för henne och påminner om hur det var förr under väldigt lång tid.

Så: måste man vara perfekt som kristen?

Det var inte min väns fulländade liv som fick mig att tänka tanken att Jesus kanske är på riktigt. Det som fick mig att tänka den tanken var att hon alltid gick till honom och alltid tycktes komma igen med den där gnistan som var så svår att placera. Hon pratade om synd och förlåtelse och även fast jag tyckte prat om synd kändes obehagligt och ”dogmatiskt” så såg jag att förlåtelsen som hon talade om gjorde något med henne. Jag tror att det med ett annat ord kan kallas för hopp. Jag tror att man även kan kalla det kärlek. Jag tror att man också kan använda ordet kraft.

”Och inte bara det, utan vi gläder oss också i lidandet, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, och tålamod erfarenhet och erfarenhet hopp. Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande, som är given till oss. ”

Rom 5:3-5

Senast som vi sågs så gick vi på gudstjänst i Kungälvs kyrka och prästen predikade om de kristna i våra liv som betytt extra mycket i vår vandring i tron.

Hon är en sådan viktig person för mig. Hon har lärt mig så mycket och är en förebild och inspiration i kristendomen. Efter predikan sa hon att jag är det för henne.

Och jag är inte heller perfekt.

‘När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och hans lärjungar, för många av dem hade också börjat följa Jesus. Då de skriftlärda bland fariseerna såg Jesus i detta sällskap, sa de till hans lärjungar: ”Äter han verkligen med tullindrivare och syndare?” Men Jesus hörde det och sa till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” ‘

Markus 2:15-17
Uncategorized

Kvinnor, blir vi groomade? Av vem och varför?

Jag har börjat lyssna på en ”true trime”-podd som bara tar upp historier med positiva utgångar. Det är inte heller alltid det handlar om brott, utan det kan handla om båtar som sjunkit eller människor som ramlat utför en klippa under en joggingtur.

Detta gillar jag, för jag kan bestämt säga att jag avskyr normal true crime, som i regel kantas av onödiga, långa och detaljerade beskrivningar av mord och tortyr. Här handlar det mer om psykologi, vilka strategier människor valde, och hur de gått vidare efter traumat.

Podden heter ”Nära ögat” och finns där poddar finns.

Häromdan lyssnade jag på ett avsnitt som handlade om Alicia Kozakiewicz. När hon var 13 år groomades hon av en vuxen man på internet som låtsades vara en kille i hennes ålder. Denna vuxna man kidnappade henne senare.

Offrets beskrivning av grooming lät väldigt bekant

I avsnittet beskriver offret groomingen som att mannen bara sa det som hon ville höra, och inte det hon behövde höra. Om hon och hennes mamma bråkat för att hon exempelvis inte städat rummet så kunde han skriva ”förstår hon inte att du är vuxen?”.

Om hon fått dåligt betyg på ett prov kunde han skriva ”lärarna förstår inte hur smart du är”. På detta sätt bekräftade, upphöjde han och fick henne att känna som att han var den enda som förstod, uppskattade och accepterade henne så som hon var.

När jag hörde hennes beskrivning av grooming så kunde jag inte undgå att tänka, att sånt där groomingprat är inte bara vad perversa gubbar på nätet matar småflickor med, det är en del av vardagen även för oss vuxna kvinnor. Groomingsnacket går via tv, musik, tidningar, kändisar, och groomingen är precis överallt, i alla slags format som man kan komma på.

Vi får höra vad vi tror att vi vill höra och inte vad vi behöver höra

I tv och musik får vi höra att vi är fantastiska. Att vi är vackra, att alla i rummet bör flämta efter andan och berömma oss för våra livsval. Så sexiga! Heta! Smarta! Så roliga! Oavsett hur vi ser ut eller vad vi säger! Om de inte bekräftar oss och ställer sig bakom våra budskap så förtjänar de oss inte! Vi e för bra för dem! De är idioter!

Vi är starka, det vi gör är viktigt och rätt, våra åsikter är goda och de som ifrågasätter är onda krafter, det vi känner är legitimt och sant, och alla som säger något annat är mot rättvisa, jämlikhet och vill krossa samhällets mest utsatta. Vi får höra att hela världen är vänd mot oss, utom just den rösten som bekräftar och upphöjer oss.

Den bekräftande rösten tänker vi är den som förstår oss, som ser oss för vilka vi är och som älskar vårt sanna jag som är värt att lov och pris.

Vad jag ser att det här värderingslandskapet gör är att kvinnor inte får någon god grogrund till att mogna, se sina brister och begränsningar, lära sig hantera dessa och växa upp. Vi lär oss inte heller motståndskraft utan upplever snarare att vi faller sönder när omgivningen inte lyckas ge homage och anpassa sig efter våra egenheter.

Vi trycks fast i ett slags barnstadium inkrökta i oss själva och bortvända från verkligheten. Vårt inre blir vad som är verkligt och det är en värld i ständig rörelse, samtidigt som man måste försöka vara uppdaterad om omvärldens vindar så man inte missar det senaste som satts på listan över tabun och dödssynder. Vissa färgar håret lila och drömmer om att rida på en enhörning till Hogwarts.

Verkligheten är att vi inte alltid är underbara (om än vi är underbart skapade redan i livmodern), att vi kan ha fel trots att det känns rätt, att vi inte kan förvänta oss tack från omvärlden för att vi finns, att vi ganska sällan får göra det vi känner för, att vi är kallade till ta ansvar för både oss själva och andra, och även fast Gud uppenbarligen älskar oss på ett väldigt speciellt sätt så sitter han inte och blåser i trumpet för de identiteter som vi själva har uppfunnit och satt som kronor på våra huvuden.

(men det blir fest i himlen för varje syndare som omvänder sig och kommer till Jesus, det kan man vara säker på, Luk 15:7)

(och det står också att han ska ära den som tjänar honom, Joh 12:26)

Frågan är vem som tjänar på att kulturen uppfostrar självupptagna och infantila kvinnor som dricker på vardagar och anser att världen är skyldiga oss lovsång. Vems syften är det som får skjuts av att kvinnor sätter fokus på självbekräftelse, inte strävar efter Guds sanningar, utan i stället följer sina egna hjärtans nycker och begär?

fint jag ritar

‘Den som tillrättavisar en människa får uppskattning efteråt, mer än den som kommer med smicker.’

Ordspråksboken 28:23

Om ni vill läsa mer på ämnet, och om ni vill ha tips, så rekommenderar jag boken ”You are not enough (and that’s okay)” av Allie Beth Stuckey, går att köpa bland annat här (Bokus) och här (Adlibris). Själv köpte jag den via Amazon Kindle.

Jag som till stor del är uppfostrad av groomar-kulturen, och har varit och är mycket påverkad av den, tycker att Jesus och vad han lär har varit och är väldigt befriande, även om det inte alltid är så lättsmält. Och än har jag mycket kvar att lära.

”Biblical theology gives us solid ground where ”me”-ology offers sinking sand” – Allie Beth Stuckey

Betraktelser · Bilder · Jesus

Är det värt att komma först?

Jag såg den här bilden på twitter. Den vill visa att meritokrati (att man kan bli framgångsrik baserat på meriter, och inte social status) är en lögn. Men det jag tycker den lyckas bäst med är att nedvärdera kvinnors prioriteringar i livet, och utmåla dessa val som sämre.

Det bilden inte visar är 1. att en stor del av männens ansträngning går till kvinnor som prioriterar barn, och sedan det jag tycker är viktigast 2. bilden visar inte målet. För vad är målet? Är det ens eftersträvansvärt att ligga först på löparbanan?

Meningen med livet är att leva i gemenskap med Gud. De som inte gör det håller nog inte med då de inte vet vad de saknar. Gemenskap med Gud är meningen med livet och det får man genom att tro på hans son och genom att ta honom i handen. Målet, den slutgiltiga mållinjen, kan vi inte gå över själva (det är omöjligt) utan den mållinjen bär Jesus oss över personligen. När man känner till detta faktum blir att förmedla Honom ens livsuppgift. Denna livsuppgift kan man leva i oavsett karriär, status eller hinder på vägen.

‘ Men han skall svara er: Jag vet inte varifrån ni är. Gå bort ifrån mig, alla ni som bedriver orättfärdighet. Där skall ni gråta och skära tänder, när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva är utdrivna. Och människor skall komma från öster och väster, norr och söder och ligga till bords i Guds rike. Och se, det finns de som är sist som skall bli först, och de som är först som skall bli sist.” ‘

Lukasevangeliet 13:27-30 (fetstilen är min)

Jag tänker att den som kommer först enligt bilden är den som går i pension med mest imponerande karriär.
Det är ju ett, eh, fint mål, men det är inte mitt mål. Jag kan säga att jag mer en gärna hellre tar en löparbana med tvätt och spis. De har inte ritat några barn på löparbanan, förmodligen för att många kvinnor då skulle se deras del av löparbanan som den bästa.
Tvätt och spis hindrar inte mig från att vinna loppet. Inget kan hindra mig från att vinna, för vinsten får jag genom han som vann den åt mig. Det jag behöver göra är att hålla fast vid honom.

Ni har hört det som står, att ”tron kan flytta berg”. Berg är hinder som ser oöverkomliga ut. Tvättmaskiner och spisar är inte berg. De är användbara verktyg för att kunna ta hand om familjen, och ta hand om familjen är en Mycket Fin Uppgift.

Bilden framställer dessa fina uppgifter som Mycket Dåliga och som en snara och fälla för kvinnan. Pfft. En än större snara och fälla är i så fall män som inte ger kvinnor och barn vad de är skyldiga dem och i stället tjänar sig själva. Att bara tjäna sig själv är förresten en snara och fälla för båda könen.

Tänk om det slutgiltiga målet, den stora vinsten, endast var för de utan hinder/med så få hinder som möjligt. Hur skulle sjuka, handikappade, skadade, mindre bemedlade äldre, osv, nånsin kunna vara med i loppet?
Och vilka skulle vilja ta hand om de sjuka, handikappade, skadade, osv, om omvårdnad av dessa ansågs vara hinder på löparbanan?

”Då kallade Jesus dem till sig och sade: ”Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem och folkens stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”.

Mark 10:42-45 (festilen är min)

‘ Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst. ‘

2 Timoteusbrevet 4:7-8