Skönt att man inte behöver fråga före var gång man ska vara en tönt
Jag har blivit intervjuad av Hanna Fryxelius i podden Fatta Tro.
Jag sökte efter Sanningen, men det var ett helt annat sökande som ledde mig ända hem. Vad det var kan ni höra om i avsnittet ”Jesus, New Age och Könsidentitet”:
Kommentera här eller maila om det skulle dyka upp någon fråga. Kanske kan jag komma med ytterligare reflektioner och tankar.
Jag har många gånger hört människor påstå att kärnbudskapet i Bibeln handlar om att ”man ska behandla varandra med kärlek/vänlighet”. Man tänker då på den gyllene regeln och menar att det är detta Bibeln handlar om och att det var det som var Jesus budskap till människan. Att det är nåt åt det hållet som ”all religion far efter”.
Jag trodde själv det.
Mitt sökande efter sanning upptog all min vakna tid till slut. Samtidigt så var jag lat. Jag var lat för att jag inte ägnade mer tid åt vad kristna tror på enligt kristna själva. Och då menar jag seriösa kristna som väljer bort annan andlighet i lydnad till Guds första bud (du ska inte ha några gudar vid sidan av mig).
Kanske är det för att annan andlighet verkar mer spännande när man är sökare. De har en massa spännande tillbehör som plingar, doftar, glänser, glimrar och ger ifrån sig ”energier”. I annan andlighet kan en (andligt sett) högt ansedd karl till exempel påstå att han kan bota sjuka med sin sexuella överskottsenergi, som han lagrat genom celibat. Det finns kristaller, kort, portar att öppna, och all slags atteraljer i annan andlighet.
Vackra böcker med guldiga symboler. Kvinnor som säger att de är reinkarnerade egyptiska drottningar. Brygder, mantran, kartor, dimensioner, planeter, shakran.
Medan kristna förlitar sig på Gud allenast. Håller Bibeln som helig. Bön, endast åt Gud!
Bibelns kärnbudskap är att vi är fallna människor med sjuka hjärtan, döda i vår synd, oförmögna att kunna förstå och göra det goda av egen maskin. Bibeln handlar om Guds plan att återföra oss till nära relation med sig själv och ge oss nya, eviga liv med honom. Bibeln handlar om Jesus från det första kapitlet till det sista.
Löftet om Jesus kommer redan vid Adam och Eva. Hela Gamla Testamentet skildrar en längtan och väntan på löftets uppfyllelse. Israeliterna är Guds löftesfolk och Gud har lovat att alla jordens folk ska bli välsignade genom dem. Längtan uppfylls i Nya Testamentet med Jesus. Efter att löftet infriats får de som tar emot budskapet uppdraget att sprida det vidare, till hela världen. Vi håller gyllene regeln mycket kär när vi samtidigt väntar på Jesu återkomst. Ingen kan veta exakt när.
Bibeln beskriver världens historia, ett folks historia, Guds kopiösa tålamod och Jesus uppoffring och seger. Den beskriver uppdraget som engagerar miljoners och många blir förföljda och dödade för vad vi tror på. Hur skulle Bibelns kärnbudskap bara kunna vara ”behandla andra vänligt”? Det kan vilken norrman med hårknut som helst proklamera på sin instagram.
Man kan välja att inte tro på Bibeln om man inte vill eller kan. Men säg inte att Bibelns kärnbudskap skulle vara att behandla andra med vänlighet/den gyllene regeln. Det är dålig allmänbildning.
”Guds ord är levande och verksamt. Genom att avslöja en människas synd kan det göra henne förkrossad. Men det kan också skapa hopp och nytt liv genom att visa vem Kristus är. Ordet är både en domare över vårt liv och en tröst i nöden och sorgen. Var och en, som inte bara hör, utan faktiskt lyssnar till Guds ord, kommer att bli berörd i sitt inre och börja förvandlas.
Förvandlingen kan börja med en fruktan för Gud. Inte den fruktan som man känner inför en ond tyrann med oinskränkt makt, utan den fruktan man känner när man plötsligt inser att man har handlat orätt mot sin allra närmaste vän. ”Åh nej! Vad har jag gjort? Hur ska hon, som är så underbar, någonsin kunna förlåta mig?””
från boken Accent – var dag med Jesus (går att hitta här, obs är ej sponsrad)
Innan jag blev kristen trodde jag på någon slags gud. Jag var en av alla som säger nåt i stil med ”jag tror inte på (Bibelns) Gud men jag tror på nånting”.
När jag såg på världen tänkte jag att det måste finnas något ”bakom”, en gemensam nämnare, ett grundackord, något som länkar samman allting.
Enligt mig är en gud det enda logiska.
Jag tänkte att gud, vad det nu var, måste vara en källa. En källa av information? Energi? Helt säkert kärlek.
Men sen vad kärlek är, och om den här guden hade värderingar, det hade jag ingen aning om.
Jag föreställde mig också att den här guden fanns nånstans oändligt långt borta. I ”universums eller galaxens center”? Kanske var gud en källa som sände ut signaler i en jämn sträng, och så ”fastnade” denna information, i form av liv, lite hipp som happ där det passade? Ja kanske!
När man inte vet så är det mycket som ligger öppet för spekulation.
Jag anser att det är en sund instinkt och korrekt betraktelse att tro på ”nånting”. Men jag vill uppmuntra människor att sluta göra det. Nånting-guden är inte en riktig gud. Den kan inte bära vikten av en en enda människas själ.
Den enda sanne Guden, Bibelns Gud, har personlighet, vilja, namn, röst, ansikte och händer. Han inte bara ser och hör, han talar också till oss. Han talar om det han gjort, gör och kommer att göra. Han både förmanar och uppmuntrar. Han är inte neutral. Han ser. Han vet. Han är specifik.
”Ty se, han som danar bergen och skapar vinden och förkunnar för människan sina tankar, han som gör morgonrodnaden till mörker och går fram över jordens höjder – HERREN, härskarornas Gud, är hans namn.”
– Amos 4:13
De som bekänner Jesus med sina läppar och tror i sitt hjärta att han uppstått från de döda, de som uppriktigt ber honom om räddning, de blir räddade. Jag visste inte att han utlovat den Helige ande också men jag fick ändå. Guds Ande kallas också för bland annat Hjälparen. Hjälparen öppnar till exempel upp Bibeln på ett nytt sätt.
Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Rom 10:9-11
Vi lever fortfarande i Bibliska tider. Allt som Gud har lovat har inte hänt. Vi har saker att se fram emot. Vår tröst ligger inte bara i det han gjort och gör, vi har enorm tröst i framtiden, även fast framtidsprognosen för den här världen är ”ganska” dyster. Gud är den orubbliga, fasta horisonten att fästa blicken vid oavsett åt vilket väderstreck man kollar, i en värld som snurrar och ändrar form exakt hela tiden.
Så till alla er som tror på ”nånting”: Ni har en sund instinkt men jag tycker att det är dags för er att gå vidare.
Bara någon verklig utanför oss själva kan rädda oss. Anledningen till att vi behöver Jesus är för att Gud är helig. Vare sig orenhet eller mörker finns i honom. För att förenas med honom behöver vi bli renade. Detta kan vi omöjligen bli med egen kraft, så vi behöver en utomstående hjälp. Någon perfekt. Någon som aldrig syndat men som ändå fick bära straffet för synd. Hela Bibeln behandlar detta för den som är intresserad. Hihi.
Har du tex någonsin ljugit? Spått dig? Kollat med lust på någon som du inte är gift med? Att man har gjort nåt sånt och inte bett om förlåtelse än innebär inte att man är oälskad, ful eller luktar illa, utan det innebär att man inte kan förenas med Gud. Han har egenhändigt skapat oss med ett inre rum där endast han passar och endast han kan bo. Det är det rummet som många människor önskar fylla när de går törstande och hungriga och söker efter ”nånting”. Och ”nånting” ligger träffande nära ”ingenting”.
”‘…Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.’ De sade till honom: ‘Herre, ge oss alltid det brödet!’ Jesus svarade: ‘Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Men jag har sagt er: Ni har sett mig och tror inte. Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.’ ”
Johannesevangeliet 6:33-37
När jag läser såna här Bibelstycken kan jag ibland undra ”hur kan man läsa det här och inte förstå vad han menar, är det inte klart och tydligt, vad väntar folk på?”, haha. Men jag vet. Jag vet.
Jag såg att Natalie skrivit om hennes mest lyssnade musik, vilket var Totta Näslund. Enda låten jag kan med honom är ”Slusk blues” som jag brukar tralla på ibland, då den är ganska rolig på sitt sätt. Just den låten handlar om en fyllegubbe som häver sig över en renlig och finsmakande person, med en falsk tröst om att han till skillnad från den ”finare” personen i alla fall har en själ. Ja så tolkar i alla fall jag texten.
Jag är ett as, visst har du rätt
Men när du är död, står jag ännu på benen
Och skrivet en gravskrift att huggas i stenen
Död utan orsak, liv utan skäl, utan själ
– Ur Slusk blues
Detta underlägets högfärdighet är ju speciell. Och jättevanlig? Ta till exempel människor med ADHD, som i sitt mindrevärdeskomplex antyder att de åtminstone har roligare eller mer spännande liv än de med mer normalfungerande vardag. ”Jag har i alla fall en själ / jag är i alla fall inte tråkig”. Samma princip syns på många ställen, till exempel i diverse glossiga magasin där man utmålar ett strapatsfyllt sexliv som bättre, än det som sker med samma person utan några större konster.
Ju mer krångligt, abnormt, kaotiskt, oordnat och kämpigt, desto mer färgglatt och livfullt tycks det ha en tendens att framställas?
Mår någon som kämpar med att få rätsida på vem man är, och i sin vardag, någonsin bättre när man utmålar ”de normala” som själlösa, grå och trista?
Jag tror inte att någon mår bättre av det. Det har aldrig hjälpt mig i alla fall, mer än bara ytligt och falskt.
För jag har så klart frestats att tänka så när jag känt mig kass och otillräcklig. Jag har alltid undermedvetet vetat att det är lögn och jag tycker att det är skönt att ha blivit medveten om att det är just en lögn.
Jag och mitt liv och min själ är inte färggladare och roligare på grund av handikapp, defekter och destruktiva beteenden som jag kämpar med. Det finns bättre sätt att hantera sina tillkortakommanden än att titta på de som man tycker ser kapabla ut och övertyga sig själv om att de i alla fall är mer döda inombords, eller njuter mindre.
Den äkta trösten tycker jag är att alla har en själ och att alla kan få den själen renad och därefter fylld med ett nytt liv som man inte haft innan eller ens kunnat föreställa sig. Ett liv utom denna värld. För det som gör mig levande är inte någon egenhet jag har, utan det är det liv jag fick när Jesus gav mig av det levande vattnet. Så här står det i Bibeln och jag vet att det är sant:
Jesus svarade henne: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig mer någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” – Johannesevangeliet 4:13-14
Det här säger Jesus till kvinnan vid Sykars brunn, en kvinna som förmodligen är utstött (eftersom hon hämtar vatten på en udda tid) och som antagligen inte betett sig socialt acceptabelt (hon hade en man som inte var hennes man).
Jesus vände sig inte till henne för att hon var roligare än de trista brudarna som följde normen och som hade män som var deras män. Han vände sig till henne för att hon var utvald att höra och lyssna, vem vet varför just hon var det, men det var hon.
Vad vi däremot vet är att hon sprang in till stan och berättade för folk vad hon fått höra. Några kanske lyssnade på vad hon sa, andra avfärdade henne säkert som den där oordnade kvinnan som inte har koll på läget. Några tusen år senare nådde budskapet i alla fall även fram till mig, och Jesus mötte också min blick och han gjorde mitt inre till en källa. Vem kommer att lyssna på mig när jag springer ut och berättar?
hejsonja.se 