Bibeln · Illustrationer · Kristendom

Om kön är en illusion så vore ett könlöst språk välkommet

Idag vill jag skriva och tipsa om en text i tidningen Dagen av Hanna Cajdert som jag tycker är både bra och viktig.

Vi lever i väldigt förvirrade tider. Gud har gett oss fasta referenspunkter att utgå från men det är ganska ofta som vi frestas till att överge dem och i stället följa en föränderlig och böljande bild av både människan och världen, där Guds gränser och ordning inte ges utrymme utan gränserna och ordningarna flyttas från Gud till vad människor tycker känns rätt i tiden. Det är ohållbart och felaktighet brukar i regel kroka i felaktighet till hela bygget rasar. En sådan felaktighet som fått stor framgång i vår kultur är synen på kön och vad som definierar en kvinna respektive man.

Texten tar avstamp i Vårdguiden 1177s välmenande men yra försök till inkludering genom att ta bort orden kvinna, man, pojke och flicka från sin information.

”Om kön verkligen vore en illusion så vore ett könlöst språk välkommet. Men om sanningen är att kön faktiskt är en påtaglig oföränderlig verklighet – då kommer den här ordleken inte leda till ökad frihet utan till ökad förvirring”

Hanna Cajdert, ni hittar hela texten <här>

Att acceptera, förespråka och försöka tillämpa flytande könsdefinitioner är nog ungefär… som att kasta sig ut över ett publikhav och låta tusentals händer bestämma varthän man ska. Många musikfestivaler tillåter inte så kallad crowdsurfning då det anses osäkert – dels för den som hoppar och men också för de som befinner sig i publiken, då tilltaget kan skapa svår oordning och kaos.

Jag har själv identifierat mig som ickebinär i 30 år. Fast, jag kallar det helst för könsförvirrad. Jag gjorde det innan jag visste att det fanns ord för det. Jag vet att den här typen av känslor sitter djupt. Djupa känslor har dock, tack och lov, inte alltid rätt bara för att de sitter djupt.

Jag har skrivit mer om det i inläggen ”Nu gläds jag över att jag är kvinna” och ”Könsförvirring, uppfostran och hur jag hittade hem i min egna kropp”.

Bilder · Illustrationer · Läsarfråga

Läsarfråga: hur hindrar man folk att bli traumatiserade i församlingar?

Jag fick en läsarfråga.

”Hej hej!
Har inget med ditt inlägg att göra men jag tycker det vore intressant att höra hur du idag tänker kring kyrkans baksidor och vad du anser att kyrkan borde förändra. Läs gärna berättelserna här: https://exodus.wiki/berattelser


Många upplever att de har fått svåra trauman av den kyrkliga miljön. Jag personligen tänker att både mörker och ljus finns i kyrkan. Hur ska kyrkan kunna göra sig av med mörkret och bara återspegla Guds ljus och förhindra att fler blir traumatiserade? Svår fråga förstås.”

Tack för frågan!

Det här är något som jag har tänkt på väldigt mycket sedan jag själv mötte Jesus då det i början kom många välmenande människor som ville varna mig för min nyfunna övertygelse. För er som inte vet så var jag alltså bloggare för Nöjesguiden när jag blev offentlig med min tro och nyheten fick ganska stor spridning.

De flesta av dessa var oroliga och omtänksamma på ett rörande sätt även om råden inte var så relevanta för min del, medan några kom med lögner och anklagelser på ett på gränsen till hatiskt sätt. Och även fast det kunde kännas omtumlande så förstod jag att det låg sår bakom.

Då jag precis börjat gå med Jesus så var jag först avundsjuk på alla som fått växa upp med Bibeln och som haft tillgång till alla svaren jag sökt så länge efter, men jag ångrade mig snabbt då jag insåg att en religiös uppväxt kan innebära sina alldeles egna problem.

När jag går in på din länk så beskriver dessa människor rädsla för döden, rädsla för Jesu återkomst, rädsla över att inte vara rena och goda nog, en svartvit människosyn, helvetesskräck, rädsla för att vara fördärvade efter utomäktenskapligt sex (och till och med våldtäkt). Inläggen är fyllda av skuld och skam och fasa.



Det här beskriver inte mötet med varma, heliga Jesus som med seende ögon och varma händer håller, bär, tvättar, helar och leder den vilsna på rätta vägar.

”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” Joh 3:17

Jesus har hjälpt och hjälper med allt, och även fast Gud är sträng och vill gå tillrätta med oss om saker som är fel så går det inte att missta hans enorma kärlek, värme och tålamod. Så vad jag ser när jag läser detta är en tro som inte håller innebörden av Jesus som Frälsaren på korset, som övervunnit döden och som tagit straffet i vårt ställe. Visst verkar det som att de fått höra om Jesus som korsfäst (blodig på korset, med en ledsen blick som ser ned på dem), men andemeningen av det har liksom gått förbi. Innebörden, konsekvensen.

Där det finns människor där finns det också alltid mänskliga brister, okunskap, vantolkningar, olika livsfaser och ondska. Det är viktigt att skilja på Gud och på människor och jag förstår att denna distinktion nog kan vara omöjlig att göra som barn, och för människor som endast får sin bild av Gud genom människor (och inte kan urskilja när människorna agerar i linje med Gud och inte).

Jag misstänker att en religion som liknar kristendom till det yttre men saknar Kristus liv och kraft har potentialen att vara mycket värre än ateism. Ateister slipper ju en arg, besviken psykopatgud som alltid söker efter fel att kritisera och människor att plåga i evighet.

Där den gudssynen är utbredd kan inte Jesus vara i centrum. Men jag vet inte hur man gör, mer än att alltid sätta honom i centrum, vilket inte är ett särskilt uttömmande, konkret svar.
Jag må ha varit kristen i fem+ år men på grund av mina sociala ickebehov har jag inte rört mig i kyrkogemenskap så mycket. Människor är ju jättekomplicerade och relationer är min nemesis, eller, ja, utmaning här i livet. Men att veta vad som står i Bibeln är livsviktigt. Att ha en personlig relation till Jesus är minst lika viktigt. Och så är det viktigt att vi som är kristna lyder så gott som vi bara kan, och erkänner misstag också så gott som vi kan.

”Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom är det bättre att en kvarnsten läggs om hans hals och han kastas i havet.” / Mark 9:42

Mer erfarna och visa läsare får gärna svara i kommentarerna om ni känner att ni har något som ni vill säga. Många människor som växer upp i ett kristet hem och i ett kristet sammanhang fortsätter tro som vuxna. Hur detta går till vet jag ingenting om, då jag inte är uppvuxen så eller vet hur man uppfostrar barn till kristna (än?).

Jag vill tipsa om Joachim Eslanders bok ”På väg” (har skrivit om den här, och efter att ha läst hela kan jag fortfarande rekommendera den). En annan sak jag spontant kan rekommendera är en intervju med Malin Shelin, med bakgrund i Livets Ord, som ni kan hitta bland annat här (var rörigt att hitta det avsnitt jag sökte).

Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Kristna · mirakel · Vittnesmål om Jesus

Måste man vara perfekt som kristen?

Innan jag blev kristen hade jag en enda kristen vän, hon kom till tro några år efter att vi lärt känna varann. Innan hon kom till tro så var vi väldigt lika i vårt andliga sökande. Det var hon som tipsade mig om den fruktansvärda boken En kurs i mirakler (som jag varnat för bland annat här).

Ingenting i vår relation ändrades av att hon blev kristen men vårt gemensamma andliga sökande fick ett slut. Jag fortsatte leta medan hon pratade om att ha ”hittat hem”.

Det provocerade mig när hon tog avstånd från de sökvägar jag var inne på. Hon fick det att framstå som (och hon sa det nog även rätt ut någon gång) att jag gick fel väg medan hon gick rätt. Hur kunde hon vara så uppblåst och fräck? Hur vågar man säga att man själv går rätt och andra går fel, är inte det att nedvärdera andra…?

Men det var inte första gången som vi var oense om saker. Hon är dessutom ofta både rättfram och lite på tvären eller hur man ska säga. Så det gick ändå.
Hon var väldigt öppen och hon pratade mycket om Jesus. Men i mitt huvud hörde jag inte vad hon sa utan min hjärna översatte namnet Jesus till ”nån slags andlig guide som finns i många religioner”, ”ett annat ord för överjaget”, ”en fin tröst för henne men inte för mig” och massa annat som är oförenligt med Bibelns Jesus.

Jag hörde vad hon sa men jag hörde inte vad hon sa.

”Du människobarn, du bor mitt ibland ett upproriskt folk. De har ögon att se med, men ser inte. De har öron att höra med, men hör inte, eftersom de är ett upproriskt folk”.

Hesekiel 12:2

Inte mycket ändrades i hennes liv. Hon levde på i samma mönster som var bitvis ganska destruktiva.

Men.

Det där är inte riktigt sant. Det där att inte mycket ändrades i hennes liv. För det var inte det att det inte ändrades, det var bara det att det ändrades långsamt. I början märkte jag ingenting. Det var små saker bara, att hon pratade om Jesus, att hon började gå till en församling, att hon såg orolig ut när jag pratade om det hokus pokus som jag höll på att leta i.

”Har hon hittat något som är på riktigt?”

Men över årens lopp började jag ana något. Motgångarna i hennes liv fortsatte komma, och stundvis var hennes liv mycket svårare än innan hon blev kristen. Men även fast det var bitvis svårt så såg jag att hon inte fullständigt rasade ihop varje gång, som hon gjorde innan. Och när hon rasade ihop, vilket hände, fick hon alltid tillbaka gnistan, och såg framåt på ett väldigt märkligt och för mig nytt sätt. På ett nästan övernaturligt sätt?

Det här fick mig inte att komma till tro. Jag kunde inte se Jesus, jag kunde inte höra eller förstå. Men det jag såg hända i hennes liv fick mig ändå att tänka tanken: har hon hittat något som är på riktigt?

Nu 10 år (nånting) i efterhand så är skillnaden enorm. Stora problem och destruktiva mönster har ramlat av henne som gamla kläder som hon långsamt och nästan obemärkt vuxit ur.
Ofta har hon inte tänkt på det själv förrän man påpekar det för henne och påminner om hur det var förr under väldigt lång tid.

Så: måste man vara perfekt som kristen?

Det var inte min väns fulländade liv som fick mig att tänka tanken att Jesus kanske är på riktigt. Det som fick mig att tänka den tanken var att hon alltid gick till honom och alltid tycktes komma igen med den där gnistan som var så svår att placera. Hon pratade om synd och förlåtelse och även fast jag tyckte prat om synd kändes obehagligt och ”dogmatiskt” så såg jag att förlåtelsen som hon talade om gjorde något med henne. Jag tror att det med ett annat ord kan kallas för hopp. Jag tror att man även kan kalla det kärlek. Jag tror att man också kan använda ordet kraft.

”Och inte bara det, utan vi gläder oss också i lidandet, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, och tålamod erfarenhet och erfarenhet hopp. Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande, som är given till oss. ”

Rom 5:3-5

Senast som vi sågs så gick vi på gudstjänst i Kungälvs kyrka och prästen predikade om de kristna i våra liv som betytt extra mycket i vår vandring i tron.

Hon är en sådan viktig person för mig. Hon har lärt mig så mycket och är en förebild och inspiration i kristendomen. Efter predikan sa hon att jag är det för henne.

Och jag är inte heller perfekt.

‘När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och hans lärjungar, för många av dem hade också börjat följa Jesus. Då de skriftlärda bland fariseerna såg Jesus i detta sällskap, sa de till hans lärjungar: ”Äter han verkligen med tullindrivare och syndare?” Men Jesus hörde det och sa till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” ‘

Markus 2:15-17
Allmänt · Bilder · Jesus · Kristendom · Kyrkoliv

Därför är det viktigt att inte påstå att julen är ”Jesus födelsedag”

Om någon undrar varför jag, den 22 december, ännu inte skrivit något inlägg om att julen i grund och botten inte är kristen (det börjar bli lite av en tradition) så är det för att jag inte har tänkt så mycket på julen i år.

Dock har en av mina favoritkanaler på youtube tagit upp ämnet. Ni kan se avsnittet här (eller här nedan).

Jag tycker att de tar upp ämnet på ett enkelt och nyanserat sätt.

En bra fråga som ställs i slutet av avsnittet är: Vem eller vad är det som vi vill hylla under julen? Och gör vi det på ett sätt som hedrar objektet för vår hyllning?

Det märks att det här är ett känsligt ämne och ibland tycker jag att det verkar som att man är rädd att såna som jag ska försöka förbjuda folk att fira jul. Ja, jag tror att det kan vara bra att reflektera över vem ens firande hedrar och möjligtvis kanske det kan hända att man då börjar ändra riktning något, på något sätt. Men alla delar som pekar på vad Jesus betyder är alltid bra delar och julen är en utmärkt tidpunkt för detta, kanske just för att jultiden är så djupt märkt av historiens soldyrkan.

Varför tycker jag att det här är viktigt?

På grund av sanningen. När jag sökte efter sanningen så var lögnen om julen som ”Jesus födelsedag” en av anledningarna till att jag kunde avfärda kristendomen som osann och jag vet att jag inte är ensam om detta. Många människor är fortfarande kvar i den uppfattningen. Tänk på dem.

Min uppfattning är att det bara är människor uppvuxna i kristna hem som anser att julen är naturligt kristen. Nästan alla andra firar jul utan att nämna någonting bibelrelaterat över huvud taget och det går hur bra som helst att fira julen så. Det bibliska är inte inflätat i julens konstruktion mer än väldigt ytligt, om än jag är övertygad om att förvandlade hjärtan är anledningen till att julen blev en såpass nykter och barnvänlig tillställning som den är idag.

Men inte fattar folk sånt. De tror att vi har det nyktert och barnvänligt pga att vi är så himla smarta, naturligt barnkära och intellektuellt evolverade. Det är när människor börjar slå sig själva för bröstet och glömma Gud som det brukar gå åt skogen. Så tona för Guds skull inte ned att Frälsaren är född, låt folk höra att han lever än idag. Jag yrkar inte mot evangelisation på jul på något sätt, jag yrkar bara för en mer sanningsenlig sådan.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

God jul 🙂