Jag led av depression från när jag var tonåring fram till att jag var trettio år gammal. Trettio år gammal bad jag till Jesus om hjälp och depressionen försvann mirakulöst från en dag till en annan. Sen dröjde det inte länge förrän jag började känna mycket stark avsmak mot abort.
Det tyckte många var fel, och de tyckte att jag genast skulle ändra tillbaka. Bli för abort igen. Prata nedlåtande och avhumaniserande om ofödda foster, för då är man En Fritänkande Kvinna. Återinföra ord som ”inte levande”, ”inte människor”, ”cellklumpar” och ”parasiter”, när jag talar om de minsta utav oss. ”Hatar du kvinnor? Varför vill du att kvinnor ska dö?”
Många spekulerade att jag kanske gått och blivit medlem i en sekt. Hjärntvättad av en pastor! Det dessa personer inte tycks förstå är att depressionen, och synen på abort, var mycket intimt sammanlänkade.
Alla blev glada för mig när Jesus tog bort depressionen. Lite skumt det där med Jesus kanske, men okej. Färre blev glada när Jesus gjorde att jag fick ändrade tankar kring livet och människan.
Att jag blivit mot abort är inte en fristående idé som jag kan hänga av som en hatt. Tyckte jag att abort var rätt, så skulle man behöva ändra hela tankebygget. Om jag tyckte att abort var rätt, skulle jag behöva kunna säga ”det spelar ingen roll om jag dött i fosterstadiet” eller ”lidande skulle göra livet meningslöst”. Jag kan inte säga något av de där sakerna längre.
Jag läste nyligen att hebreiskan har samma ord för Barmhärtighet och Livmoder. Bara en sån sak. Gud är barmhärtig. Gud är livmoder (inlägg jag skrev långt innan jag hörde detta).
Min gamla tankevärld, den som gjorde mig deprimerad, byggde på relativitet och prestation. Den nya bygger på stabilitet och om styrka i det svaga. Den handlar om tro på Guds löften och det handlar om hopp på det som inte ännu syns.
”Ty Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” 2 Korinterbrevet 4:6-7
Jag kan inte gå tillbaka och bli för abort utan att samtidigt mista övertygelsen om Guds omsorg om de svaga och till synes menlösa. Att var och en är formad och skapt till en dold skatt, som förvaras i lerkärl. Med andra ord: jag skulle behöva mista övertygelsen om Guds omsorg om mig. För att jag åter igen skulle kunna förakta och nedvärdera människan när hon är som svagast och mest beroende av barmhärtighet, så skulle jag behöva förakta och nedvärdera mitt egna liv.
Det kan jag inte, och även om jag skulle kunna, varför i all världen skulle jag vilja.
Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 1 Kor 1:27-29
När jag kom till tro på Jesus så försvann min depression och sedan dess har jag inte sett till den. Jag har många gånger upplevt nedstämdhet och ångest, oro, stress och tårar, men inte depressionen, den är borta.
Och jag har tänkt på hur det kommer sig att min i princip livslånga depression kunde försvinna så snabbt när det finns många människor som möter eller har mött Jesus, men som fortsatt kämpar med depression.
Det var inte på grund av något som jag gjorde
Vi har fått veta mycket om Guds plan i det stora hela (väldigt skönt när kaoset i världen ökar), men vi vet inte exakt hur Guds plan ser ut på detaljnivå. Vi vet att hans gåvor är goda men vi vet sällan när och på vilket sätt de kommer. Ibland ger han sina gåvor på ett tydligt och av oss ”kamplöst” sätt, och ibland inte, och vi förstår inte alltid varför (han låter oss dock rätt ofta att i efterhand ana) och därför finns heller inga metoder.
Även det är en gåva anser jag, för det betyder att vi inte kan göra trollkonst av vår heliga Gud. Vi kan inte böja hans vilja efter vår som om han vore en gudomlig handdocka. Vi kan inte få det vi vill ha genom ritualer eller symboler eller gester, så som man tror med andra gudar. Man kan inte gå till en guru som vet rätt rörelser, rätt sätt att ordna ord eller möbler. Kommunikationen går hjärta mot hjärta, genom Sonen. När kontakt är upprättad är vi välkomna med allt vi bär på, önskar, längtar efter. Men det är ändå hans vilja som är slutgiltig, då han vet allting bäst.
‘Från himlen blickar Herren ner, han ser varje människa. Han betraktar från sin boning alla som bor på jorden, han som har skapat allas hjärtan och vakar över allt de gör. ‘
Psaltaren 33:13-15
Så är det och så kommer det att förbli. Jag tror att vi kommer att få klarhet om alla anledningar till att han gör som han gör en dag men fram till dess är vissa saker förseglade och helhetsbilden suddig.
‘Nu ser vi bara en suddig spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap bristfällig, men då ska jag ha fullständig kunskap, så som jag själv är fullständigt känd. ‘
1 Korintierbrevet 13:12
Jag kan inte svara på varför jag blev av med min depression medan andra kämpar vidare. Men jag kan berätta lite om min depression och är sådant det tråkigaste du vet så är det nog bäst att du skippar det här inlägget.
Min depression började tidigt
Största delen av min depression var existentiell. Frustrationen ”vad är meningen med allt????” har funnits i mig sedan jag var mycket liten. Jag fick ångest och panik medan jag fortfarande gick i lågstadiet för att jag inte kunde hitta något bestående som aldrig går sönder. Det var fasansfullt för mig att som barn få höra att ingenting är evigt och att allt har ett slut. Det fyllde mig med fasa. Det var ett trauma.
Det startade en stress och ilska hos mig som var lågintensiv och ständigt närvarande då det genomsyrade allt. Varje motgång var färgad av frustrationen för VAD ÄR MENINGEN MED DEN HÄR FÖRBANNADE KAMPEN, VARFÖR SKA JAG FORTSÄTTA FÖRSÖKA NÄR ALLT BARA ÄR SOM RÖK.
Jag blev alltså inte bara arg på motgångarna och kampen, jag blev arg på meningslösheten i dem, vilket gjorde mig ännu mer förbannad och arg, och det sprack upp en djup avgrund av hopplöshet inom mig som jag upplevde att ingen kunde förstå.
De som kände mig i min uppväxt kan säkert minnas både en och två gånger som jag fick fullständiga härdsmältor av ilska. Jag har ofta undrat vad det är för fel på mig.
Konsten att tänka positivt med en yxa i bröstet
Med åldern vände jag frustrationen inåt och försökte fylla tomrummet med olika tankeprinciper, både andliga och ”världsliga”, som jag läste om. Eftersom jag är andligt lagd så var det helt klart överhängande andligt.
Dessa tankeprinciper (inom exempelvis hinduism/yoga, nyandlighet) var lika uppbyggande som rådet att tänka positivt ”för allt är bara en resa”, medan hjärtat huggs ut med en yxa. För varje försök att finna hopp blev tomheten större, men jag fortsatte leta med allt större engagemang. Hela tiden för att förlora en ny bit av det jag trodde att jag hade. Det var som att äta och dricka men det jag åt och drack gjorde mig bara törstigare och hungrigare.
Jag fortsatte ändå, för fann jag inget som kunde mätta så skulle jag behöva ta livet av mig. Det var en handling som jag helst inte ville utföra men som jag motvilligt ändå närmade mig väldigt snabbt mot slutet då jag fick allt svårare att stå ut, det gjorde bara ondare och ondare att leva.
Det var som en spricka genom hela min ande, en saknad som genomsyrade hela min själ, genom märg och genom ben. Det fanns ingenting där. Det fanns ingenting, det var tomt och jag var tom, jag var som en levande död.
‘Då svarade Jesus: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. ‘
Johannes 6:35
Livets bröd
25 augusti 2015 bad jag Jesus enträget om hjälp för jag hade läst att jag genom hans blod (det vill säga hans offer och seger) kunde bli ett barn till Gud Fader som det står om i Bibeln. Jag hade läst om hur stor, mäktig och oövervinnerlig Gud är, och för en gångs skull lät det inte alls dumt att tillhöra honom. Han hade förefallit ointressant, arg och skrämmande men nu var det som att hans ansikte lyste mot mig.
Hans famn verkade lockande trygg och jag ville dit, så jag bad, jag bekände uppriktigt Jesus som frälsare, jag bad honom tvätta mig ren och att rädda mig. Sen vände jag mig till mina osynliga plågoandar och sa att nu är jag under Guds beskydd, så nu måste ni gå. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig.
Jag vet inte klockslag men så stod Jesus plötsligt bara där innanför min själs tröskel. Med sin person fyllde han avgrunden inom mig som varit öppen så länge, och fyllde upp den med ljus och liv. Där bosatte sig Guds Ande precis som det står utlovat i Bibeln, den perfekta pusselbiten, och jag förstod i ett ögonblick livets mening och det gör jag naturligtvis fortfarande i skrivande stund. Jag vet livets mening. Det jag önskat allra mest, det jag längtat efter, saknat och sökt så länge, fick sitt svar genom Jesus. Genom Jesus och ingenting annat. Värme spred sig i lungor och i hjärta och jag som var som död fick liv. Jag fick liv, jag har liv. Och det är inte mitt. Det är hans. Allt är hans och mina andetag är inte längre mina, de är hans.
Man ska inte jämföra
Kan det vara så att depressioner kan bero på olika saker, för att vi är olika och har olika livserfarenheter? Kanske tillkommer den inre svärtan på olika sätt och sitter på olika ställen av vårt väsen? Kanske botas en del typer av psykisk ohälsa genom tid och en kirurgs precisionsarbete? Jag vet inte.
Jag har andra problem än depression som tagit och tar tid, och kommer fortsätta ta tid, för de sakerna är intrasslade, instängda i ”rum” och består av gamla invanda tankebyggnader. Så var det inte med depressionen. Den var en stor iögonfallande klump i mitten av mig, den syntes från alla vinklar. Just den djupa depression som jag led av tror jag inte kan samexistera med Guds Ande. När han flyttade in upplöstes depressionen som när ljus löser upp mörker. Jag tror inte att jag är immun mot depression då jag är känslomässigt vek, men jag betvivlar att jag kan bli deprimerad på samma sätt och på samma område som tidigare för den avgrunden finns inte mer. För att den skulle kunna mörkna på det sätt det var innan skulle Jesus måsta lämna mig och det kommer han inte att göra.
Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla fast vid allt vad jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut”
Matteusevangeliet 28:18-20
Vad vill jag säga med det här inlägget? Vill jag säga att Guds vilja är att vissa ska vara deprimerade? Absolut inte, jag tror inte att en modlös ande är hans vilja för någon alls.
”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” – 2 Tim 1:7
Depression är ett svårt ämne som jag är dåligt skodd för, det måste jag understryka. Jag förstår inte vad deprimerade kristna kan ha behövt gå igenom och jag kan inte heller föreställa mig det. Jag vill inte sitta här och säga att det är enkelt eller att jag förstår, det jag vill är att uppmuntra att fortsätta utforska honom, att fortsätta upptäcka vad hans vilja är för dig och att fortsätta utforska vad som rätt, sant och heligt.
Läs Bibeln med hjälp av en läsplan varje dag. Be honom förstå vad du läser. Mängd text är oviktigt. Be honom öppna dörrar inom dig som du stängt och glömt bort och be honom städa och lysa upp varje vrå. Sluta lyssna på musik med destruktiva texter och att mata dig själv med serier och filmer som innehåller sex, våld och allmänt förfall (det är inte nyttigt). Lyssna och sjung med i psalmer och lovsång eller ha tyst omkring dig. Förlåt människor om du inte förlåtit, inklusive dig själv. Be om uthållighet, för tro och styrka och tröst och hopp. Be för hjälp att bryta med dåliga vanor och att bygga heliga rutiner och tankar. Be för en tacksam ande så att du kan se och uppskatta det som är omkring dig. Be för att få formas efter hans design, och framförallt: be om att få vara rotad i kärleken, nåden och sanningen, så att du slipper föras på sidospår av lögner eller hamna i nån obarmhärtig fånggrop av självfördömelsetankar på grund av allt du inte klarar och förstår.
‘För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. ‘
Filipperbrevet 4:8
Och anpassa är inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott, fullkomligt och som behagar honom.
Rom 12:2
‘Jag ber att han som är så rik på härlighet ska ge er kraft och inre styrka genom sin Ande, så att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska hålla er fast rotade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga förstå bredden och längden, höjden och djupet och lära känna hans kärlek, som är långt mer än någon någonsin kan förstå. Så ska ni uppfyllas av hela Guds fullhet. ‘
Något jag har märkt och konstaterat mycket starkt är hur låg stresstålighet jag har.
När de byggde om i badrummet förra året så fick jag blödande tandkött, så svår magvärk varje dag så att jag knappt kunde stå upprätt, och så fick jag min första panikattack sen jag kom till tro.
Min gissning är att mina chanser att överleva i det vilda är ungefär samma som en Chihuahuas chanser.
Har jag mer än en sak att göra på en dag utöver jobb, hushåll och att ta tillvara på barnen så får jag direkt känslan av ”totalt fullspäckat schema”. Jag har inte tid med vänner. Hur ska man ha tid att umgås med folk när man samtidigt ska ha koll på att styra sin kropp? Händer ska lyftas, man ska undvika att vara oförskämd av misstag, fötter ska kläs med skor vid rätt stund, och dessutom ska man hålla koll på mat och kläder och damm på möbler och golv. För att inte glömma hygienen. Hur gör folk för att hinna och orka med något utöver detta?
Orsakerna till att jag förmodar att jag skulle varit död om jag inte fått insikt om Gud är flera, men en av dödarna jag höll på att dö var faktiskt utmattningsdöden. Jag hade så mycket att hålla reda på och så många tankar att bära. All min kraft gick åt att hålla ihop. Men det var förstås ingenting som någon såg på utsidan. På utsidan såg det ut som att jag inte höll reda på något.
Den här bilden älskade jag för det var precis så här
Jag brukar säga att när Jesus kom så blev han kraften som håller ihop skärvorna av mig själv. Jag har många skärvor, och jag undrar hur skör jag är egentligen? Väldigt skör uppenbarligen. Utan honom vittrar jag sönder och faller i bitar.
Förr hade jag en t-shirt som jag bar ofta, jag älskade den. Motivet såg ut exakt så här:
Jag tyckte om den för att den harmoniserade med mig. Jag blev glad av att se på den.
Men nu när jag såg att min dotter hittat den och hade på sig den för ett tag sen så tyckte jag att den enbart var hemsk.
Jag har fortfarande skärvor, men Gud håller ihop dem och han fyller bitarna med syre.
Jag tänker att det är lite som kroppsdelar som har drabbats av kallbrand, och så helt plötsligt får de fungerande blodcirkulation och börjar leva igen. Så gjorde han med skärvorna, när jag gav dem till honom och bad honom rädda mig. De var döda men han gav dem liv. Hela jag fick liv igen, ett nytt liv. Det är det som är pånyttfödelsen.
‘”Jesus svarade: Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”
Nikodemus sade: ”Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt…”‘ – Joh 3:3-8
Innan jag mötte honom upphörde jag till slut att se meningen med att försöka. Om man liks är som stoft i vinden, vad är det då för idé att kämpa? Vad är det för idé att lyckas, om man nu gör det? Hur bra känns det, och hur länge känns det bra? Hur kan det vara värt kampen, om man ändå förblir tom inuti och blir till jord efteråt?
Men ni vet väl vad Jesus säger?
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. ” Matteusevangeliet 11:28-29
‘ Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd. ‘ Johannesevangeliet 10:9-10
Är han ett lyckopiller?
Nej. Han är vår frälsare, och han lovar inte lycka i det här livet, tvärt om. Livet är som det är och Gud låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga (Matt 5:45). Det betyder att både gott och ont kommer att hända alla oavsett om man tillhör Honom eller inte. Det han lovar är att gå före, bredvid och bakom, med liv, hopp, stöd, och med tröst och med helande på sätt som vi för det mesta (aldrig?) ens kan föreställa oss i förväg (han är väldigt annorlunda mot den här världen). Han visar att livet är en helig gåva och han gör det värt att kämpa. Och sedan, när tidsåldern är slut, så blir gemenskapen utan glappkontakt.
”Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen” 1 Tim 6:12
”Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv blivit fullkomligt känd. Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken” – Paulus 1 Kor 13:12
Jag hittade min fina tygpåse som jag lät trycka 2016, jag trodde att den kommit bort i flytten!
Och det där Bibelordet från Jesaja. Det finns en särskild anledning till att jag valde just det ordet. LÅT MIG BERÄTTA.
Rätt långt innan jag kom till tro på Jesus, när jag var omkring 23-24 år kanske, fick jag se en inre syn. I den synen såg jag ett spjut som skar genom luften och jag förstod att det spjutet var jag. Nån gång, på nåt sätt, så skulle jag bli ett spjut.
För mig var betydelsen att det skulle bli bra. Att tyngden som låg över mig skulle lätta och att jag skulle susa fram utan hinder. Jag tog det som ett löfte. Löfte från vem? Ja det funderade jag konstigt nog inte så mycket på. Återkommer till det längre ned.
Jag tolkade i alla fall synen som att jag skulle slå igenom och göra karriär inom nöjesbranschen. Det var min dröm, och jag kände att jag ständigt var på gränsen till någon form av genomslag.
Jag minns att jag berättade för min vän Lotta Losten att jag skulle bli ett spjut. Hon skrattade till och undrade vad tusan jag menade. Tror till och med hon nämnde det här med spjutet på sin blogg en gång.
Jo, kolla i det här inlägget på hennes blogg. Inlägget är från februari 2011.
(Oj vad jag börjar sakna henne när jag läser det här!)
Det här löftet om att bli ett spjut muntrade upp mig i mörka stunder och fick mig att fortsätta kämpa.
En dag så blev det så att jag blev inbjuden till Schulman show. Ni vet Alex Schulman. Jag tänkte att yes nu händer det. Jag åkte till Stockholm och var med men det gick inte bra alls. Jag har väl sällan känt mig så obekväm i mitt liv och jag förstod inte vad Alex Schulman och Fredrik Wikingsson pratade om. Efteråt kunde jag läsa kommentarer som sa att jag var ett helt menlöst mähä och så tråkig som en människa kan bli.
Egentligen tror jag att jag var ovanligt skonad från otrevligheter men jag tog det väldigt hårt ändå. Jag gjorde så gott jag kunde med att packa in känslan av att vara misslyckad i barriärer men det gick inte så bra. Jag hade ingenting i nöjesbranschen att göra, det stod klart, och jag visste inte om jag hade något att göra som levandes människa över huvud taget.
Schulman show var inte mitt enda misslyckandet heller förstås. Ett tv-produktionsbolag bjöd till exempel in mig en gång för att jag eventuellt skulle bli en del av ett nytt humorprogram i en av de etablerade tv-kanalerna och jag åkte på mötet, såg vad de hade att presentera, och så sa jag att det där är inte humor, det där är obehagligt, och att jag aldrig skulle kunna göra sån tv.
Jag menade visserligen det jag sa, men jag hade kunnat lägga fram det på ett annat sätt. Min sociala förmåga har aldrig varit på topp och kommer nog aldrig att bli på topp heller (och Gud vet att jag gör så gott jag kan). Ni anar inte hur många gånger jag sett den här intervjun med Pelle ”Nordpolen” Hellström och relaterat till exakt 100%.
Det finns flera som har trott och hoppats på mig inom nöjesbranschen men jag har inte mäktat med. Både framgång och motgång har stressat mig.
Och jag kände bara efter de här erfarenheterna att jag aldrig någonsin skulle kunna jobba med nöje. Jag är inte av det rätta virket.
Man brukar säga att det som kännetecknar de som når yrkesmässig framgång är deras förmåga att ställa sig upp efter motgångar och kämpa i alla lägen. Och sån är inte jag. När jag misslyckas så lägger jag mig ned och dör.
Och det var väl vad jag gjorde nånstans där efter Alex Schulman show, då jag förstod att jag aldrig kommer att bli något nöjesspjut. Och för första gången så började jag ifrågasätta vad det var för inre syn jag haft egentligen.
Var kom den ifrån? Och varför la jag sån tyngd vid den? Efter att i flera år hållit fast vid det här spjutet som ett löfte om en meningsfull tillvaro så släppte jag det och tänkte inte på det mer. Nu visste jag inte längre vart jag var på väg över huvud taget. Förr hade jag haft nån form av riktning. Men vad var målet nu? Varför kämpa för att klara dagen när man vaknar upp nästa dag och eländet bara börjar om på nytt igen? Frågorna värkte samtidigt som jag försökte hålla samman ett liv jag inte förstod mig på och inte såg någon mening med.
Så kom till slut den där välsignade dagen den 25 augusti 2015 då Jesus plockade upp mig och visade mig meningen med allt.
Och en dag, nån månad efter det, när jag var ute med hunden och lyssnade på Bibel 2000 på Spotify, så kom jag till Jesaja 49:
”Hör på mig, ni kustländer, lyssna, ni folk, som bor i fjärran. HERREN kallade mig när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn medan jag låg i min mors sköte. Han gjorde min mun lik ett skarpt svärd och gömde mig under sin hands skugga. Han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger”
Det var som tiden stannade. Jag minns vädret. Jag minns hunden. Jag minns precis var jag stod när synen på nytt spelades upp i mitt inre och jag kom ihåg. Och jag insåg att jag hade missförstått: det var inte ett vasst spjut. Det var en vass pil!
—
Är jag en vass pil nu då? Nej och inte är min mun likt ett skarpt svärd heller, tvärt om, hindrat tal är ett av mina största problem här i livet (skriva kan jag, tala kan jag inte). Fast. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus. Livet med Jesus är inte som livet var innan. Löftet lever än.
hejsonja.se 