25 augusti 2015 sa jag ja till Jesus. Det där vet ni ju.
Efter det fick jag Helige Ande som Gud delar ut till alla som tror på att han har sänt sin son till att rädda oss från att leva under den här världens dom. Jag hade ingen aning om att man kan leva under nån dom (även om det onekligen kändes som att jag gjorde det), och att man kunde få en ny Ande, men det fick jag ändå. Han flyttade in i tomrummet, fyllde det och förde mig hem till Gud.
En annan rolig sak var att jag i samband med det här fick en otroligt stark lust att sänkas ned i vatten. Jag tog mitt första bad i badkar på år och dag (jag gillar inte att bada badkar), och medan jag satt där och tänkte på att det nästan liknade ett dop så blev frågan rätt naturlig: behöver jag döpa mig även fast jag är barndöpt?
Jag hade fått Guds Ande och jag tänkte att kanske kan inte människor som är odöpta få honom. Om så är fallet så är ju saken löst. Så jag började söka svar i Bibeln. Men mycket snart fann jag att man kan få helige Ande innan man låtit sig döpas i vatten (Apg 10:45-48). Så då fick jag vända mig direkt till Gud och jag frågade: behöver jag döpas?
Fick inget svar.
Jag frågade igen: Behöver jag döpas?
Inget svar.
Jag lät en tid gå i väntan på svar men ingenting.
Då sa jag: Okej Gud, jag hör inget svar, då släpper jag det här för uppenbarligen är du ju nöjd (jag tycker att det är Guds ansvar att svara ordentligt på frågor man uppriktigt ställer till honom, särskilt om man söker i Bibeln men ändå inte blir klok).
Och jag sa till honom att om han tycker att jag ska bli döpt så får han säga till tydligt. För han vet att jag är rätt så trög. Och så kunde jag strunta i att fundera på hur jag skulle göra.
Så släppte jag hela saken och hörde inte heller något om det.
Men så en dag i höstas så upplevde jag hur Gud vände sitt ansikte till mig och log och sa tydligt och klart så där så att hela bröstkorgen vibrerar och orden nästan präntas in på insidan: Ska du inte säga ja?
Det är inte ofta jag hör honom tala på det sättet.
Och jag fattade inte hur jag skulle svara på den frågan, för jag har ju sagt ja till honom jättemånga gånger. Jag frågade honom hur han menade. Menade han tacka ja till någon särskild tjänst? Eller menade han nåt speciellt sätt att säga ja på? Nåt högtidligt? Nån form av ”nu menar jag verkligen allvar med att jag vill följa dig”-ceremoni?
Och här kan man nog tycka att jag borde ha anat vad det handlade om men nej. Ni får komma ihåg att det hade gått tre år sen jag frågade Gud om dopet och jag tänkte inte i dopbanor över huvud taget.
Jag fick inget direkt svar på en gång men visste att jag skulle få det.
Så blev det söndagsgudstjänst i den här församlingen som min man oväntat börjat dra med mig till, och den söndagen var det en inbjuden predikant, tror han kan ha varit stationerad i Afrika? Och det första predikanten gjorde innan han började med sin predikan, var att tala om dopet och vilken stor och viktig gåva det är att ta det steget. Jag tyckte att det var lite konstigt att han rev igång med det det första han gjorde, innan själva predikan riktigt börjat.
Jag kunde i alla fall inte lyssna vidare för jag var tvungen att gå och amma nere i källaren. Och när jag satt där i en gammal soffa med doptankar färska i sinnet och fortfarande insvept i angelägenheten att ta reda på hur jag skulle svara ja, så var det som att Gud åter vände ansiktet mot mig och log, och då rasslade det till i min rätt så tröga hjärna. Min man kom ned, jag berättade för honom, och han tog det som självklart att vi skulle göra det tillsammans.
Så tog det väl ungefär drygt ett halvår tills det slutligen blev av för vi är långsamma och ogillar att stå längst fram i kyrkan.
—
Jag är så glad för att jag fick välsignelsen att få ta det här beslutet medvetet och på grund av min egna längtan. Jag har sagt mitt ja nu, och nu känner jag liksom det där jaet på ett helt nytt sätt. Det har gett ett nytt djup till mitt första ja 2015.
Och jag måste säga att i mina ögon ser det faktiskt lite ut som att Gud dröjde med att säga nåt de här tre åren för att han tyckte att det här dopet var nånting som jag och min man skulle få ta emot tillsammans.
Det här är min dopresa, och inte ett inlägg i dopdebatten. Dopet är en gåva och en glädje och jag tycker inte att det är konstigt om Gud delar ut den gåvan på lite olika sätt.
Jag tycker att alla som är glada för och lever i sina dop ska fortsätta med det, och att alla som är tveksamma ska dela sin tveksamhet med Gud så att han kan möta er i det, för han vet vad varje enskild människa behöver.
Ha det bäst!